Göteborgsposten – 19 januari 1870, sida 1

2 — ——— sade det, ehurn jag ibland var till hälften böjd att tro att ni schappat och låtit mig stå med lång näsa. — Ni menar alt jag behållit kontanterna för egen räkning och försvunnit? — al deles! svarade Dennis Wayman med köld. — Ilvilket bevisar er misstänksamma natur, återtog Milsom bittert. Då en stackars sate vänder ryggen åt kamraterna, är det värsta de kunna säga om honom ej illa nog för dem. Salan är verldens gång, ja sådan är den. Nej, Dennis Wayman, jag har ej behållit penningarne för egen räkning — ej sex pence af Valentine Jernams penningar har jag förskingrat; ej ens hvad jag vann af honom på spel. Jag fastnade en dag för en inbrottsstöld — om med rätt eller orätt kan göra er detsamma. Jag togs under ett fal-kt namn och behöll det namnet, i tanka att det vore förmånligare för mig. Jag skullo ha skickat bud till er om jag kunnat finna en säker budbärare; men jag kunde ingen sådan finna. Jag dömdes och fjorton dagar derefter blef jag inskeppad som ett kreatur. Der har ni summan af saken. Sedan mr Milsom yttrat detta, tog han i håll med sin supö(, som bestod af en rykande stek och en karott ännu mera rykande potitis. Dennis Wayman satt under några minuter och gaf tyst akt på honom. Den ihärdiga blick han fästade på sin väns ansigte liknade en Persons som ingalunda är böjd att tro hvarje ord som han hör. Då Milsom förtärt en god del sf steken och en hel mängd potatis, vågade mr Wayman afbryta honom med en fråga,