Göteborgsposten – 18 januari 1870, sida 2

— — ——— Här var allt oförändradt. Der hängde kring väggarne de flämtande talgljusen, som då och då släppte ner heta droppar af talg öfver kunderna. Der var musiken — samma skotska reels och irländska Åjigs, utförda på gnällande violer, som blefvo ännu mera disharmoniska genom ackompagnementet af gälla Panpipor. Der fanns samma hop af sjömän och barhufvade, bararmade, stojande qvinnor samlad i skänkrummet; samma moln af tobaksrök samma Babel af röster hördes från konsertrummet innanför, under det att alltemellanåt bland skrik och skratt, eder och skällsord förnams klinkandet på det gamla pianot och sången af en mycket klen sopran. Svarte Milsom hade dragit ner hatten öfy innan han inträdde på Glada Mstrosen Denna källarsal låg ansenligt under gatans nivå, och då Svarte Milsom stod på det öfversta af de trappsteg, på hvilka mr Waymans kunder nedstego i hans gästfria boning, kunde kan tvärsöfver hopens hufvuden se ansigtet af värdshusvärden, som stod sysslande bakom disken. På denna upphöjda plats väntade Svarte Milsom, tlils Dennis Wayman händelsevis tittade upp och varseblef främlivgen på tröskeln. P han gjorde det, förde Thomas Milsom baksidan af sin hand hastigt öfver munnen, hvilken åtbörd tydligen var ämnad att vara en signal. Signalen besvarades genom en nick från Wayman och derefter steg Svarte Milsom ned för do tre trap och banade sig väg fram till disken. , er ögonen Istegen (Forts.)