man, såsom det skall heta, begifvit sig, för att utmana honom. Hvad mig beträffar, skall kammaren bevilja åtalet emot mig, jag skall bli dömd till 5 års fängelse, 10,000 francs böter och beröfvas mina medborgerliga rättigheter. Om så går, måste man väl erkänna, att det är sig sjelf hr Rochefort har att skylla derför, så att matyrglorian ej skall passa sig för hans panna. En viss rörelse råder ännu i Paris, isynnerhet i arbetareqvarteren, men lugnet har ej blifvit stördt. För att öfvertyga sig om stämningen bland trupperna, har kejsaren besökt kasernerna och öfverallt lifligt helsats af trupperna. De franska tidningarne äro nästan endast upptagna med denna sak, och återgifva vi här i ett sammanfattadt utdrag efter dem följande: Sedan Rochefort lemnat lagstiftande församlingen d. 11:te på aftonen, begat han sig till ett par folkmöten, sådana som nu dagligen hållas af radikalerna, för att genom dem, efter mönstret af de forna revolutionernas klubbar, organsera revolutionen. Han kom först till mötet i Choissy, hvilket diskuterade ekonomiska angelägenheter, och upplöste det genast, sägande: Det är nu ej rätta ögonblicket att törhandla finansiela saker. I dag ha vi sorgen i hjertat. berifsrån skyndade Rochefort till folkmötet i Maison Blanche, der han höll ett längre tal, uttryckande sig på följande sätt; Medborgare! Jag skulle kommit litet förr till edert möte, men den olyckliga händelsen igår, d. v. s. Victor Noirs mördande af en Bonaparte, är orsaken till min sena ankomst. Vid mitt inträde i denna sal hör jag, att man beslutat skiljas åt, men jag ville det oaktadt tala till eder. I morgon ha vi allvarliga pligter att uppfylla. Jag sammankallar eder alla till kl. 2, till Neuilly, Place Massena, för att bevisa vår vän Victor Noir den sista hederstjonsten. Underlåten ej att infinna er vid detta möte, hvilket skall, såsom jag hoppas, afgöra demokratiens framtid... Och nu, låtom 0ss skiljas! De närvarande aflägsnade sig derpå. Till en grupp, som befann sig i ett vinhus, sade Rochefort, sedan mötet upplösts: Kunnen i väl tro det? De ha haft den fräckheten att försätta mig i anklagelsetillstånd. Skolen i väl lemna mig i dessa banditers klor? — Nej! nej! ljöd det från alla håll, och massan följde Rochefort till hans vagn, utan att lugnet dock stördes. Följande dagen, d. 12:te d:s, voro nästan alla verkstäder stängda, emedan de flesta arbetarne firade, för att begifva sig till Neuilly, der Victor Noir skulle begrafvas, emedan polisen, till förekommande af oroligheter, förbjudit liktågets passerande genom de mera besökta gatorna i Paris. Pi grund at det starka regnandet hade ännu kl. 1 endast få personer infunnit sig. Men fram mot kl. 1 klarnade himlen och vädret blef vackert. Och nu strömmade arbetare i täta massor till Neu illy, hvilka alla hade ett fredligt utseende. Från Triumfbågen, der man kunde helt och hållet öfverskåda Neuilly, företodde detta en egendomlig anblick. Hela den breda allåen från Barrieren ända till Port de Neuilly, ungefär en half timmes väg, var alldeles svart: hufvud vid hufvud. Omkring kl. 1 uppstod en stark rörelse bland den täta folkmassa, som besfann sig på den gata, der Victor Noir bodde. Från alla håll ljöd rop af: Lofve Rochefort! Det var han, som kom åkande i sin vagn. En mängd menniskor rusade på vagnen. Man grep tag i Rochefort och bar honom upp genom de fem våningarne till Noirs boning. Rochefort visade sig derefter genast vid fönstret, hvarpå nya rop af: Lefve Rochefort! åter då nade. Rochofort kastade nu ned en mängd papperslappar, på hvilka stod skrifvet: Till Neuilly ! Slutligen blef vid 3-tiden liket nedburet, och sorgetåget satte sig i rörelse. Man hade tagit en vagn af första klassen. Den var all deles öfverhöljd med blombuketter och kransar af immorteller. Midt på kistan låg den symboliska frygiska mössan. Den mördades broder, Louis Noir, bekant militärkorrespondent, gick närmast bakom likvagnen. Han bar en röd blombukett i handen. Vid Avenue Nenilly begärde en del af folkmassan, att man skulle föra liket till Paris. Men Louis Noir satte sig deremot, och man tillät slutligen, att tåget begaf sig vidare till Neuillys kyrkogård. Alla trängdes nu vid ingången till denna. Rochefort föll i vanmakt och måste bäras till en apotekare. Folkhopen, som dittills förhällit sig lugn, uppstämde nu plötaligt: Letve republiken! Ned med kejsaren! Ned med kejsarinnan ! Samtidigt dänade från alla håll marseljäsens majestätiska oner. Det blef dock snart åter lugnt, sedan den aflianes broder uppmanat folket att förhålla sig stilla. Flera tal höllos vid grafven; men slutligen inbröt mörkret, och marseljäsen sjöngs så högt, att man ej kunde höra talen. Under rela ceremonien såg man ej till ett spår af