faren fackman som hr W. torde man Ingnt kunna antaga att denna farhåga är ogrundad. Utrymmet tillåter oss icke att ens i sammandrag redogöra för alla punkterna i den utförliga hevisning, hvarmed styrelsen söker betaga de af reservanten gjorda invändvingar deras kraft. Endast den del af argumentationen, som bemöter den af hr Winrotb gjorda anmärkningen, att efter frankeringstvångets upphäfvande allmänheten skulle öfrerhopas med en massa ofrankerade bref af värdelöst innebåll, återgifves bär, emedan vi anse br W:s farhåga i detta hänseende delas af många. Hvad åter vidkommer — säger poststyrelsen — farhågan för det missbruk af frankeringstriheten, som skulle yttra sig i afsändandet af en stor mängu ofrankerade bref, hvilka adressaterna icke funno med sin fördel förenligt att utlösa, hemtar en dylik farhåga i allmänhet icke något stöd af erfarenheten, vare sig inom Sverige under den följd af år som tillfälle förefunnits till försändning med posterna af ofrankerade bref, eller i andra länder, der frankeringsfriheten fortfarande tillämpas. Det kan också icke med skäl förutsättas att, annat än helt och hållet undantagsvis, personer skulle finna någon fördel vid att till postbefordran aflemna bref, om hvilka de icke hade anledning antaga att desamma skulle komma att af adressaterna utlösas. För att åter dessa icke må sakna ledning för bedömandet af frågan, huruvida ett ofrankeradt bref bör emottagas eller icke, lärer i de flesta fall icke erfordras annat än att afsändaren å brefvets omslag tecknar sitt namn, antingen fullständigt eller i förkortning, någonting som redan mycket ofta iakttages i afseende å bref från handelshus, fabrikanter m. fl., hvilka bref, ehuru frankerade, vanligen förses med en särskild namnstämpel. Utan tvifvel skulle erfarenheten af de fördelar iakttagandet häraf medförde, inom kort verka derhän att åtminstone å flertalet ofrankerade bref uppgift om afsändaren blefve meddelad. Och det förekommer då icke något skäl antaga, att antalet ofrankerade bref, för hvilka adressaterna vägrade utgifva lösen, blefve i Sverige mycket större än hvad det är i andra länder, der frankeringsfrihet finnnes införd, såsom inom tyska postföreningens område, der antalet dylika bref befunnits uppgå till omkring 0,09 2 af samtlige de befordrade brefvens antal, i Danmark, der detsamma i medeltal beräknas till omkring 14 pr mille eller i Frankrike der antalet af dessa bref uppgifvits i det närmaste motsvara det för Danmark upptagna. De evda verkliga olägenheter styrelsen medgitver kunna uppkomma af irankeringsfriheten äro den tillökning i göromål för post anstalterna, som behandlingen af ankomna ofrankerade bref medför, samt den vidlyftigare och besvärligare bokföring och revision, som uppkommer derigenom att antalet brefpostför sändelser, hvilka skola redovisas, ökas med ytterligare ett eller flera särskilda slag. Men dessa olägenheter, stilllogar den, äro icke al sådan betydenhet att de böra utgöra ett ovilkorligt hinder för genomförandet af en förändring, hvilken i andra asseenden medför fördelar för såvål postverket som den brefvexlande allmänheten. Dessa fördelar anser poststyrelsen ligga deri, att ökad trygghet mot portoförsnillning af postbetjeningen skulle uppkomma; att sakerheten för försändelsernas framkomst till adressaterna blefve större, samt att slutligen — hvilket utgör den vigtigaste omständigheten — genom sfrankeringsfrinetens införande borttoges eett ingalunda behöfligt band på korrespondensen, hvilket verkar hämmande på densammas utveckling. I sammanhang dermed anföres att medan under de sista åren i Sverige på hvar innevånare belöpt sig i medeltal 2,50 bref, utgjorde detta antal i Norge 2,75; i Italien 3,33; i Danmark 5,00 ; inom Tyska Postföreningens område, der, intill utgån gen af 1867, en på zonsystemet fotad, jemförelsevis ganska hög brefposttaxa ansetts verka hämmande på korrespondensens utveckling, 5,50; I Nederländerna 6,00; i Frankrike 9,00 ; i Schweiz 14,00; i Storbritannien och Irland 25,00. Och om äfven denna lifligare brefvexing till största delen måste tillskrifvas de