Göteborgsposten – 18 januari 1870, sida 1

tråkiga gamla Englen l, tänkte Jane Payland. Om jag hade hennes penningar skulle jag njuta af lifvet trots hela verlden. — Jag fruktar att er helsa kommer att lida af en vistelse i detta slott, mylady, sade Jane fast besluten att göra hvad i hennes förmåga stod för att åstadkomma en förändring i lady Eversleighs planer. Efter ett sådant slag som det ni drabbats af, är litet förströolse af nöden. När jag hade iran vara hos hertiginnan af Montaintour och vi förlorat vår hertig, var det första jag sade hertiginnan: Byt om vistelseort, ers nåd, byt om vistelseort; ingenting är så upplifvunde för sinnet som detta, då man drabbats af en stor sorg. Ilertiginnans läkare upprepade alldeles samma ord, ehuru han aldrig hört dem, och inom fjorton dagar efter den sorgliga ceremonien voro vi på väg till kontinenten, hvarest vi qvardröjde ett år. Innan den tiden förflutit var den kära hertiginnan förenad med markisen af Purpeltown. — Hertiginnan var snart tröstad, svarade lady Eversleigh med ett smålecude som ej saknade bitterhet. Utan tvifvel bidrog omvexlingen under resan mycket att utplåna hvarje minne af hennes döde man. Men jag önskar ej glömma. Jag har ingen brådska med att låta den mans bild förblekna, som var så dyrbar för mig. Jane Payland såg forskande på det bleka allvarliga ansigte som återgafs af spegeln. Ä — Hvad verlden kallar nöjen har för mig aldrig egt någon fängslande makt, fortfor Honoria allvarligt. Min barndom och ungdom voro uppfyllda af sorger — sorger