Göteborgsposten – 18 januari 1870, sida 1

genheter som skulle öfverväga de fördelar, förändringen kunde anses medförå. Frankeringsfriheten hade, enligt hans åsigt, ett visst berättigande innan Hillska systemet, d. v. 8. ett lika porto för bref af samma vigt inom alla afstånd och portots representerande genom frimärken, fullständigt antogs, och i de länder, hvarest, såsom i Tyskland, systemet blott är ofullständigt genomfördt, i det att väl frimärken utgöra portorepresentanter men s. k. rayonporton i förbållande till afståndet mellan brefvens afsändnings och adress-sorter ännu äro sastställda, anser han denna frihet vara både behöflig och ändamålsenlig. I vårt land deremot, der nämnda system är till alla delar infördt och der ytterligare den föreskrift är meddelad, att, om det genom frimärken erlagda portot understiger hvad som rätteligen belöper med endast ett enkelt porto, brefvet skall befordras och adressaten tillställas mot erläggande såsom lösen af det felande beloppet, är upphäfvandet af frankeringstvånget icke af behofvet påkalladt. Lika väl som en korrespondent alltid måste vara i hesittning af skrifmaterialier, kan han äfven ombe sörja det han alltid eger tillgång till frimärken. År 1846 då ett likartadt förslag var å bane blefvo, bland andra, äfven en mängd korrespondenter med vidsträcktare brefvexling hörde i ämnet, och visade sig hos dem en obenägenhet mot den ifrågasatta ändringen. Vid denna tid funnos ändock icke de lättnader för korrespondenter, som medelporto och frimärken numera erbjuda. De bestämda olägenheter, som skulle uppkomma af frankeringsfriheten vore deremot följande: större tidsutdrägt vid posternas utsemnande; allmänhetens öfverhopande med ofrankerade bref af värdelöst innehåll; dera! alstrad obenägenhet alt lösa sådana, hvilket kan hafva till följd att man ofta underlåter utlösa bref som innehålla vigtiga meddelauden, och vidare i ett särskildt full ökad moilighet sör posttjenstpersonalen att begå törsnillningar. I anledning af dessa och ännu andra betänkligheter afstyrker reservanten förslagets antagande, men hemställer att, om regeringen ändå skulle till detsamma gifva siit bifall, följande bestämmelser måtte i poststadgan införas: att afsändare af ofrankeradt inrikes bref skall, för att brefvet må vinna befordran med posterna, förse brefvet på baksidan med sin namnstämpel eller sitt namn och adress, så att brefadressaten må vinna ledning, om han har skäl brefvet emottaga; att om adressat förvägrar lösa brefvet eller detsamma befinnes obeställbart, afsändare skall vara skyldig, då brefvet till honom genom Postverket återställes, erlägga den för brefvet belöpande portoafgiften, samt att alla ofrankerade inrikes bref skola vid framkomsten till adressorterna, genom vederbörande postförvaltare, förses med särskilda slags frimärken å valör, motsvarande nämnda afgift, för vinnande af nödig kontroll derå att densamma kommer postkassan behörigen tillgodo. Hvad beträffar det andra i ordningen af dessa hr W:s förslag synes oss tillämpningen af detsamma vara förenad med praktiska svårigheter, ty besväret med att uppsöka afsändaren och möjligen på exekutiv väg af honom uttaga frankot, torde icke kunna uppvägas af de 12 ören, hvilka om allt lyckas blir postkassans vinst. Deremot förefaller det oss som om åläggandet för afsändaren att å kuvertet teckna sitt namn borde utgöra ett kraftigt medel till förekommande af frankoringsfrihetens missbruk. Den enda betänklighet hr Winroths förslag i detta hänseende skulle kunna ingifva vore farhägan att genom granskningen af de inlemnade ofrankerade brefven, för att utröna huruvida vilkoret vore upptyldt, postijenstemännens tid oskäligt upptoges och postens expedition derigenom fördröjdes. Men då förslaget leder sitt upphof från en så er3: ERE