Göteborgsposten – 15 januari 1870, sida 1

spetsen för sin trupp marscherar öfver torget och saluterar med värjan framtör hennes fönster. Agathon är således omtyckt af alla, men sattig som de råttor, hvilka knapra på kumminostarne i hans husbondes magasiner. Kommer så underrättelsen om arfvet. Den sprider sig som en löpeld omkring den lilla staden, der ingenting så utomordentligt passerat sedan det märkvärdiga året, då grefven på Lingonbacken gifte sig med prostens husbållerska, eller året derpå då länets vördade höfding passerade genom staden — utan att pausera. Men med detta rykte spred sig ett annat. Den hygglige, den älskvärde, den lelle söte herr Kullin har icke kunnat bära denna oförmodade lycka. Dagen efter lyckopostens ingång har han sagt upp sig hos sin principal, samma dag har han, iförd nya, qvartershöga fadermördare och en toilette skiftande i alla regnbågens färger, mött mamsell Carolina på gatan och icke bevärdigat henne med en blick, ännu mindre en helsning . .. o fasa, Agathon har blifvit högfärdsgalen! Tredje dagen inlöper ännu en underrättelse, den sista, — dunderslaget. På morgonen har Agathon i gästgifvarens bästa — d. v. 8. enda — vagn, en blåmålad trilla, begifvit sig af till närmaste jernvägsstation för att vidare fortsätta resan till Göteborg, der han hos en aktad firma eger att lyfta det stora arfvet. På baksätet har man observerat gästgifvarens Lasse, vanligen drönareLasse kallad, uppsträckt i betjentuniform med guld på kragen och guldrand på mössan. 0 blygd! Den otacksamme — icke drönareLasse utan Agathon Polykarpus — har icke aflagt en enda afskedsvisit, icke en erda vänlig atskedsblick till de hulda, som han så ofta i dansen burit på siva starka armar, icke ett manligt handslag till farväl åt de kamrater, med hvilka han i sitt anletes svett trampat de krigiska idrotternas dammiga stråt, ingen afskedssexa på stadskällaren, ingen oskyldig tacksamhetspicknick på rådhussalen. Den blåmålade trillan har bortfört honom lika obarmhertigt som molnet bortförde den guldregnande dunderguden från Danaös paulun — men ack, här hade ingen modern Danaö fått skåda så mycket som en tolsskilling af den grymme Agatbons oväntade arf! Men hämnden vakar! Agathon har lyft sitt arf, några hundra riksdaler har han förvandlat i tyskt mynt, ännu några hundra de har han användt till inköp af en vexel på ett handelshus i Paris, men återstoden har han förvandlat i blanka, nypräglade caroliner. Ar det guldtörsten som gripit hans själ, eller är det en lek at ödet, på det att han i hvarje ögonblick skall nödgas påminna sig det krossade hjerta han lemnat efter sig på den ort, der hans oskuldsfulla barndoms vagga stått, der han sjelf så god, så förhoppniogefull stått vid sin ungdoms blygsamma disk? Är det för att på samma gång göra honom guldbelastad och skuldbelastad? Vi veta det icke. Men hvad vi veta är att en vecka efter det monsieur Kylläng och hans kammartjenare Lau rent uppehållit sig i Paris, dit de direkte begifvit sig, äro de penningar som han fått för vexeln slut och då han upplåter sitt förgyllande skrin för att sätta sina älskade caro liner 10 francs i rörelse, är det ingen menniska som vill taga emot dem. Följaktligen måste den brottslige Agathon och hans trogne tjenare vid det här laget ettdera ha svultit ihjel, blifvit mördare å la Traupmann eller också sitta de vid någon af Paris kyrkor eller på någon af krogarne, alltid med guldsäcken bredvid sig förstås! — och tigga en sou af de förbigående. Och nu frågas billigt, hvad voro väl arabens, hvad Tantali qval mot dessa? Men nu trågar läsaren å sin sida: hvad sanning finnes vål i hela denna sedemålning ? Vi svara: var god och fråga Helsingborgs Tidning, som först satt igång den fast otroliga vederläggningen af Apuleji gamla sats: att en med guld lastad åsna öfverstiger äfven de högsta statsmurar, eller med andra ord att myntadt guld icke skulle med tacksamhet mottagas hvar som helst — allrahelst i Paris! Ja kors, hvad de tidningarne kunna ställa till spektakel! Ibland alldeles oskyldigt — genom en annan till exempel. Några tryckta rader allenast och ett helt samhälle, en hel stad råkar i jäsning. Falkenberg är, som ni vet, en stad i Sverige, icke bland de största, men icke bland de allraminsta heller. Vi hade för icke längesedan nöjet att passera derigenom. Der såg då lugnt och fridfullt ut, om också en smula smörjigt. Men det sistnämnda är då mindre att undra på i en stad der mycket lefver på att göra i lera! Det är också i den staden, som Halmstadlaxen undergår det eldprof, hvarigenom den förvärfvar sig ett ovanskligt rykte bland små och stora