Göteborgsposten – 14 januari 1870, sida 1

— —7— —————— års, kan man väl icke tänka sig. I stället för en frisk nordisk vinter md slädföre, ha vi 5-6 grader blidt, regn eller dimma, och färsk nätselkål. Kan det vara de ankommande riksdagsmännens tillställning, eller skola de skylla på oss — eller på regeringen? Men då göra de beståmdt orätt. Orsaken ligger i de outredda naturkrafterna sade hr X. i går, och han är en auktoritet. I Första kammaren kan prof. Selander, som bor himlen närmast, upplysa när omslag i väderleken skall inträffa; men Andra kammaren har ingen enda spåman i väderlek, och det är mycket illa — rett fel i kammarens sammansättning natarligtvis. Sällan har väl något officielt skåltal rönt ett så olika mottagande, som öfverståthållaren frih. Bildts, hållet vid den nyårsmiddag, som enligt gammal god sed häromdagen gats i ötverståthållarehuset för kommunens domarekår, kommunalmyndigheterna och hufvudstadens tjenstemän. Talaren applåderades af gästerna — som likvisst voro för tillfället jätviga — och han komplimenterades sedan af hufvudstadens tidningar, utom en, men denne var för jeumvigtens bibehållande lika barsk som de andra voro kompläsanta. Skälen utbringades för Stockholms kommun och dess välgång, och så till vida var allt väl. Friherren angaf huru denna välgång skulle befordras, genom ökad handelsrörelse, jernvägskommunikationer med bergslagen och Baggensstäckets upprensning, och allt det der va nog riktigt. Men talaren glömde sig litet, och det var illa. Frih. Bildt bröt stafven öfver den riktning som man gifvit jernvägarne, hvarigenom handelsrörelsen drages åt vester i stället för åt öster; dessa jernvägssträckningar karakteriserades såsom ensidiga och oriktiga. De gäller, som ni ser, den gamla striden om stam banans Stockholm-Göteborg dragning söder eller norr om Mälaren, eller kortare uttryckt: Södermanlandsbanan, med hvilken friherren, säsom ötverståthållare i Stockholm, är missnöjd. Klandret hade fått en annan karakter om sfriherren blott i en liten mellanmening hade an tydt att han visserligen sjelf 1857 ganska ilrigt arbetade för Södermanlandsbanan, men att nan såsom ötverståthållare ångrade denna år gärd; så hade han stoppat munnen till på de Saduceer, som ha ett horn i sidan till honom sedan gammalt. Det hade för resten varit ganska lätt att mildra trycket af denna ånger. Derigenom att stambanan lades söder om Mälaren kommer man från hufvudstaden vida snabbare söderu: och till kontinenten, än om man pr jernväg törst skolat besöka bergslagen norr om Milaren, hvilket väl kunde varit trefligt — ty bergslagsgubbarne äro gästfria och tuschura — men det hade varit en betydlig tidsförlusti, och tid är ju pengar? Noga räknadt, och ätven om man blott är Stockholmare, var det kanske icke så illa att Södermanlandsriktningen antogs. Således hade det tvifvelsutan varit försigtigast om friherren icke ritvit i det gamla såret — han var dertill just icke berättigad — utan i stället sagt: nu gubbar ha vi genom jernvägen kommit i närmare beroring med Europa och deri ligger ett vigtigt kulturmedel äfven för Stockholmare; men nu ska vi arbeta för en jernväg åt bergslagen, hvilken kan bereda oss ett större handelsområde, som ingen kan taga ifrån oss. Stockholms förnämsta afsättningsplatser ligga öster och sydost, i de gamla östersjöländerna; dit ha vi icke heller lång väg, derifrån måste vi äfven då det kniper taga vår brödsäd, och Stockholms export och import kan verkställas under de sju månader af året då vår sjöfart är öppen. Men då vi i alla fall icke i längden kunnat hindra att äfven jernvägen norr om Mälaren kilat ner till Göteborg, som har af naturen fått den stora öfverlägsenheten att ha öppet vatten nästan året om, och som ligger den stora verldsmarknaden mycket närmare, så ska vi icke harmas öfver att den stadens handelsområde inåt landet vidgats, utan upparbeta vårt handelsområde, som alls icke är så litet och inskränkt. Men dertill fordras en jernväg, eller två, uppåt bergslagen, och