Göteborgsposten – 14 januari 1870, sida 1

de unga männen voro friskare och starkare än den af utsväfningar förstörde Reginald Kversleigh. Men det var dock en möjlighet. — De kunna dö, tänkte han; döden lurar i hvarje buske vid lifvets stora landsväg. bn af dem eller båda kunna dö och jag skall då återfå en del af den rikedom som skulle varit min. Han betraktade de båda unga männen. Lionel, den äldre, var vackrast af dem båda. Han hade ett regelbundet ansigte med brunt lockigt hår och klara blå ögon. Den yngre, Douglas, var en man som några skulle kunnat kallat ful. Men det mörka magra ansigtet med sina oregelbundna drag hade ett uttryck af intelligens och godhet, som förlänade det ett egendomligt behag. Lionel var presten, Douglas lagkarlen, eller snarare lagstuderanden, ty han hade ännu ej fullbordet sin kurs. Huru Reginald afundades dessa lyckliga slägtingar! Han egnade dem ett glödande hat. Han såg från dem på IIonoria, på den qvinna mot hvilken han intrigerat, men som nu trots detta triumferade — ty han kunde ej foreställa sig att sorgen efter en efliden man kunde ha någon plats i den qvinnas hjerta som fann sig vara egarinna till en sådan domän som Raynham. Lady Eversleighs förvåning hade inga gränsor. Detta testamente förlänade henne en ännu högre ställning än hon innehaft då hon egde sin mans förtroende och tillgifvenhet. För hennes stolthet låg det någon tröst i denna tanka; men den gaf ej någon balsam åt det sårade hjertat. Han var borta — han hvars kärlek gjort henne till egarinna