Göteborgsposten – 13 januari 1870, sida 2

etigt försvann; men en mörk skugga låg qvar på lady kversleighs panna sedan denna rodnad försvunnit. logen märkte denna ansigtsförändring. Det var ett högtidligt ögonblick och äfven de som i sjelfva verket ej erforo något intryck af dess högtidlighet låtsade åtminstone som om de erforo ett sådant. I I sista ögovblicket, då jerndörrarne slötos efter den nye innevånaren i denna mörka boning, sveko krafterna Honoria på en gång. Ett ihållande anskri, som liknade ett förtvifladt hjertas rop, brast från hennes färglösa läppar och i nästa ögonblick hade hon fallit afsvimmad till marken framför grafdörren. Inga deltagande blickar hade gifvit akt på henne, ingen vänlig arm sträcktes fram i tid för att stödja henue. Men när hon låg medvetslös på gräset, blefvo de båda bröderna Lionel och Pouglas Dale rörda af medlidande. Den äldre, Lionel, steg fram och lyftade upp den afsvimmade unga qvinnan. Han bar henne till åkdonet och satte henne upp deri. Medvetandet återkom alltför hastigt till denna qvalda bjerna. IIonoria lversleigh öppnade sina ögon och kände igen den man som stod vid hennes sida. — Jag är bättre nu, sade hon. låt ej min svaghet förorsaka er besvär. Jag svimmar ej ofta; men det sista ögonblicket var alltför bittert. — Är ni verkligen fullkomligt återställd? Kan jag våga lemna er? frågade Lionel Dale i mycket vänligare ton än han användt då han förut talade med sin onkels enka.