Göteborgsposten – 13 januari 1870, sida 2

A — vackra damen som nyss åkte förbi oss, svarade Ravnhambon. Det skulle lända till varning för hederligt folk att ej låta förleda sig af ett vackert ansigte. Jo, dender qvinnan är lady lversleigh. Ingen vet hvem hon var eller hvarifrån hon kom, innan sir Oswald förde henne hem. Hon hade ej varit hemma en månad innan hon löpte bort från sin man med en ung utlänning. Hon ångrade sin dumhet innan hon varit länge borta och tiggde och bad att sir Oswald skulle taga henne till nåder samt bedyrade att hon blifvit narrad och att alltsammans var ett missförstånd. Så har jag hört historien berättas af slottets tjenstefolk och några andra. Men sir Oswald vill ej tala med henne och hon skulle ha blifvit körd på porten om ej en gammal vän till honom hade varit. Men följden af hennes uppförande blef att sir Oswald tog in gift, såsom litet hvar vet; Det blef ingenting vidare yttradt. Vandringsmannen följde processionen med den öfriga hopen, först till bykyrkan, der en del af begrafningsceremonien försiggick, sedan tillbaka till parken der den sorgliga akten fullbordades vid familjen Eversleighs mansoleum. Under det hopen bildade eu cirkel omkring detta mansoleum sökte vandringsmannen tränga sig fram till den främsta raden af åskådare. Han stod först i en grupp af landtmän då lady Eversleigh händelsevis kom att blicka mot den plats der han ställt sig. I samma ögonblick undergick hennes ansigte en plötslig förändring. Dess marmorlika blekhet öfvorgick i karmosinrödt -— en blygselns eller harmens rodnad som ha