Göteborgsposten – 13 januari 1870, sida 2

Göteborg d. 13 Januari 1870. Väderlekstelegrammet af gårdagen från Pariserobservatoriet till härv. handelsförening meddelar att barometern hastigt fallit i England och norra Europa. Hårda stormbyar rådde i Nordsjön, vestlig storm i Kanalen; hård vest och sydvest vind blåste i England, ostlig och syd-ostlig i Östersjön, Sverige och Norge. Prof. Baucks föreläsningar, ÅÄmnet tör gårdagens föreläsning, till hvars åhörande ett så talrikt auditorium infunnit sig som beqvämligen kunde rymmas, utgjorde musiken under medeltiden. Af de andliga folkmelodier, som vid denna periods början förefunnos, hade kyrkofadren Ambrosius upptecknat åtskilliga. Men denna sång, såsom kyrkosång, blef snart ansedd för yppig, ett omdöme, i hvilket sjellve Augustinus, som till en början hänförts af densamma, slutligen instämde. I stället infördes en kärf koralsång, hvilken Luther kallade för åsneskri. För denna den tidigaste musiken lades den forngrekiska teorien till grund och till en början begagnades äfven bokstäfver vill musikskrift. Denna förändrades dock och ett liniesystam infördes, i hvilket linie efter linie tillades, tills man slutligen 500 år senare erhöll vårt vanliga liniesystem. Först i 13:de århundradet infördes ackorder (endast treklang) och modulationer, hvarjemte slera bestämmelser fastställdes. — Såsom prot utfördes al föreläsaren tvenne synnerligt vackra andliga sånger från 300 talet. Från fjortonde århundradet kan man räkna den verldsliga musikens början. Inom densamma rådde under denna tid den anda at chevaleresk romantik som äfven utmärkte poesien, och musiken tillhörde trubadurerne, af hvilka de förnämste omnämndes. Deras instrument voro företädesvis harpan och violen. Harpan ansågs för ett ytterst ädelt instrument. Den borde blott spelas af ådla män och sköna qvinnofingrar. Då en älskare ville säga sin sköna den finaste artighet, så liknade han henne vid en harpa, något som nu icke skulle taga sig bra ut. — Trubadurmusikens innehåll utmärkte sig genom en pregel af ursprunglighet och skapelsedristighet, hvilken var egen för dessa okonstlade tider. Trubadurerna sjelfva voro på en gång skalder, tonsättare och sångare, emedan man ej gjorde någon skilnad mellan dessa trenne yuringar af lyriken. — I Tyskland kallade: wubadurerna minnessångare och slutligen, se dan konsten på 1300-talet från riddarne gåt öfver till handtverkarne i städerna, mäster sångare. — Från 1200-talet utfördes af tri Hilda Biörklund, såsom prof på trubadurmu siken, en vårsång och en dunsmelodi,isynner het den senare utmärkt af stor elegisk skönhet IIarmoniena element, som hittills blott va rit nödtorsteligen tillgodosedt, blef af nederlän