Göteborgsposten – 13 januari 1870, sida 1

kallas ock flitigt af representationen sjelf. Regeringen får det svåra åliggandet att utse ledamöter i dessa komitter, men valet af lämpliga personer är ingen lätt uppgift, och ällsynt är det oj att de skickligaste afslå kallelsen af ekonomiska sköl. I flera fall kan en sådan vägran icke ogillas. Ledamöterna i Andra kammaren åtnjuta i dagligt arvode 10 rdr; men de komiteledamöter som bo utom hufvudstaden hafva blott 6 rdr om dagen, och många af dem äro icke tjenstemän. För dem är det med pekunjära uppoffringar förknippadt att mottaga ett komiteuppdrag. Betänkligt är det utan tvifvel att flera särskilda komiteer tillsättas för att behandla olika frågor inom lagstiftningens vidstråckta område, frågor som dock stå i nära sammanhang med hvarandra. Men, säger man, derigenom att arbetet fördelas så vinner man tid. Ja väl — men månne icke på bekostnad af enheten, sammanhanget? Önskligt vore det, om riksdagen kunde blifva enig om att begära nedsättandet af en — må vara större — förtattningskomite; den kunde arbeta på afdelningar, allt för gerna, och nödigt vore det för vinnande af tid; men då kunde törslagen byggas på ett system och detta hvila på ötverensstämmande principer. I Första kammaren är personalen nu instundande riksdag nästan oförändrad. Den nya riksdagsordningens motståndare spådde, att nämnde kammares ledamöter icke länge skulle härda ut, att omsättningen der skulle oli hflig, och att en rörlighet skulle inträffa af högst betänklig beskaffenhet; men denna spådom har icke gått i fullbordan. Ledamöterna 1 värt öfverhus hafva icke tvekat att vibehålla ew kall som tillskyndar dem dryga uppoffringar. Första kammaren har under hela den vigtiga legislaturporioden, som slutade med året 1869 — vigtig icke minst dertöre att den i många afseenden blef bestammande afven för framtiden — omsorgsfullt iakttagit sin värdighet, vidmakthållit goda parlamenvariska plägseder och konseqvent representerarat den högre intelligensen; men dess förnandlingar hatva icke at tidninFapressen och den stora allmänheten foljes med lika stort intresse som Andra kammarens, hvilka varit mera ralslande, och för sädant har allmänheten stor böjelse. Personalen inom Andra kammaren har sedan d. 16 Maj 1869 undergått en ganska vetydande förändring. Mer än etthundra nyvalda skola der göra inträde. Har denna kammare derigenom äfven vunnit någon tillökning i karakterer och talanger? Skola de törhoppningar, som man fästat vid några af de nyvalda gå i fullbordan, eller gå upp i rok? Dessa frågor äro utan tvifvel för tidigt väckta. Af de nyvalda äro blott några få kända utom den krets som utsett dem. Rorande vågra af dessa kan man med full belogenhet fråga: huru är det möjligt att de olIrvib valda, att de erhållit det högsta medborgerliga förtroendet? Den förbättrade ekonomiska ställningen i landet — en verkan af törlidet års rika skörd — skall tvitvelsutan försätta representationen i bättre lynne. Under de tre sistlörlidna riksdagarne tällade man om att visa sig modstulen och hopplös. Man ötverbjöd hvarandra i veklagan och man gjorde sivt bästa för att äfven i utlandet undergrätva vår kredit. Eu bättre stämning är nu rådande. Vid de två föregäende riksdagarne var det icke värdt att tala om nya jernvägstöretag om ej såsom storartade tattigvärdsanstalter. Nu åter torde jernvägsfebern ånyo utbryta i den hetsiga trog heteus bygd. IIos grefve Erik Sparre skola de nya jernvägsintressenas målsmän hafva sitt vlihäll. Han skall blifva deras sörsyn. Hans . —U—ä—a—. EAA MORE TAN —