Göteborgsposten – 13 januari 1870, sida 1

här för att gifva dennae värderade och ädle vän den sista gården af min aktning. — Tillåt mig tacka er härför, svarade lady Eversleigh. Om jag ej inbjöd er och er bror att öfvervara begrafningen, härledde det sig e) uf ugon önskan att utesluta er. Mina Öönskuingir ha ej blifvit rådfragade rörande anordningarno för denna dag. Jag har lidit bittert under de sista fjorton dagarne — himlen ullena känner huru oförtjent detta lidande varit — och jug vet ej om detta tak skull skydda mig efter denna dag. Ilon betraktade främlingen allvarligt under det hon yttrade detta. Det var bittert att sta alldeles onsam i verlden, att veta sig ha ohjelpligt förl-orat alla deras aktning som omgafvo henne, och hon blickade på Lionel Dale med ett svagt hopp att hon i hans ansigte skulle kunna upptäcka något spar at medlidande, nagon skugga af tvifvelsmal. Ack nej! — der syntes ej något sådant. Det var ott öppet, vackert ansigte — ett ansigte som ej var någon antagen mask under hvilken mannens rätta karakter dolde sig. Det var ett uppriktigt och ädelt ansigte, i hvilket man kunde läsa lika lätt som i en öppen bok. Honoria betraktade det med förtvillan i hjertat, ty hon märkte alltför tydligt att äfven denne man föraktade henne. Hon insåg genast att man berättat honom huru hans onkel dött, och att han ansåg henne vara den indirekta orsaken till hans död. Och hon hade rätt. Han hade två timmar förut anländt till värdshuset i Raynham, och der hade han hört