Göteborgsposten – 13 januari 1870, sida 1

aflidnes testamente bli bortjagad fran Raynham Castle och utkastad i verlden utan skydd, utan hem, utan penningar, ännu en gång en öfvergifven tiggerska. Hennes hjerta var så förkrossudt uf det grymma slag som drabbat henne, sorgen ölver hennes mans dod var så djup och uppriktig, att hon blott söga tänkte pa sin egen framtid. Hon kände numera hvarken hopp eller fruktan. Ödet kunde göra sitt värsta. Ingen sorg som i framtiden kunde drabba henne, intet förakt, ingen förödmjuke:se kunde i bitterhet uppgå emot det förfärliga eldprof hon under de sista få dagarne genomgatt. Lionel Dale inträdde i rummet under det lady Eversleigh satt vid kaminen, fördjupad i sina sorgliga tankar. Hon reste sig upp och mottog honom med ceremoniös artighet. Hon var beredd att finna sig föraktad af denne unge man, som sannolikt snart skulle få erfara, eller som kanske redan hude erfarit huru förnedrad man ansag henne vara. Hon var beredd att finna sig misskänd al honom. Men han var systerson till den man som en gang så ömt älskat henne, den man hvars minne var heligt för henne, och hon var besluten att mottaga honom med all möjlig vördnad för den älskade och värderade hådangangnes skull. — Ni är utan tvifvel öfverraskad att sc mig här, mylady, sade mr Dale, i en ton hvars köld tillkännagaf för Honoria att han redan var ogynnsamt s ämd emot henne. Jag har ej mottagit någon inbjudning att deltaga i dagens sorgliga ceremoni, hvarken från er eller sir Reginald Eversleigh. Men jag höll hjertligt af sir Oswald och jag är