Riksdags-Kaleidoskop 1870. 1 Stockholm, d. 11 Januari. Om några dagar sammanträder återigen vår nationalrepresentation. Åtskilliga riksdagsmän hafva redan inträffat här, somliga jör att i tid skaffa sig rum, andra tvitvelsutan för att i tid sätta sig in i situationen och några möjligen för att i tid taga de nyvalda om hand. Det I fliga intresse, hvarmed 1867 års riksdag motsägs, förefinnes icke nu. Då möttes vära representanter med de omständligaste råd i tidningarne rörande det som borde göras till landets skyndsamma utveckling i alla riktningar. Det förekom nästan som föreställde man sig att det stora samhället — staten — icke blott skulle kunna pånyttfödas, utan äfven blifva tullt utbildadt, med få ord sagdt, att guldåldern skulle kunna intöras, om blott representationen Åiaskade på under de fyra månaderna. Dessa illusioner försvunno snart — och väl var det. Intet samhälle utvecklas i drifbänk, och de försök som i den vägen anställas, lyckas aldrig. Hutvudsaken är att det som göres blir väl gjordt, ty då eger det bestånd Riksdagsmännen mötas icke nu med goda råd. Tidumgarne balva intagit en atvaktande ställning. De ha blitvit censorer, icke pressanta rädgifvare. Det är påvagligt, att alven de mest framstående och erfarnaste representanterna insett de oötvervinnerliga svårigheterna, till och med för dem, aw utarbeta nelgjutna organisationssörslag i någon riktning; också har icke något enda sådant under den tilländalupna legislaturperioden sramlagtsmen väl förslag til allmänna grunder tor åtskuliga — dock ganska få — större reorganisationer. De hatva mer och mindre oforbenallsamt lagt den verkliga bördan på regeringen, nöjande sig med äran af iniuatver. Sedan riksdagarne blefvo årliga, sedan under tyra månader hvarje år en standig, nastan daglig samverkan eger rum mellan regeringen och representationen, och den senare oforbehållsamt gitvit sim önskan tillkänna av konungens rådgifvare icke blott med uppmärksumhet skola tfolja, utan atven athora och deltaga i sorhandnngarne, åtgar derull mycken tid, man kan till och med saga forslösas. Den ärliga statsregleriugens uppgorande tager ock mycken ud 1 anspråk, och den återstående delen at året blir oullracklig 1ör handläggumgen af den ofantliga massan al regermgomal och för verkställigheten at riksdagens favtade beslut, hvilka senare icke sällan vittna om brådska och omogenhet (se t. ex. de besynnerliga besluten i sattigvardofragan). Derföre finnes numera Ingen annan utväg, un att tillsätta komitger för uwedningen al en mängd frågor, och denna utvägs anlände pa—— —— ?— —