kl. 8 på aftonen, varit uppe för att hemta hyfvelspån, men hade då ej haft något ljus med sig utar gått i mörkret. Ehuru anledning icke saknades till det antagan de att Carolina Christensson genom ovårdsamhet för anledt eldsvådan, fick dock, då bevis härför fattades målet förfalla. — Fiskaren Abel Larsson begagnar, såsom oftö nog skärgärdsbefolkningen, ingen annan portmonnö än tinan hvilken utgör ett förvaringsrum för hvarje handa goda saker. Också händer det icke sällan att de tjufvar som bruka lägga an på nämnda befolkning äro belåtna blott de kunna knipa sig en tina förvissade att i densamma alltid finna något som kan vara af nytta. Hvad särskildt Abel Larsson beträffade blef han för några dagar sedan utsatt för den sorgliga öfverraskningen att finna det han förlorat hvad som på en gång var hans kassaskrin, matskrin necessär, med ett ord hans tina med inneliggande bl. a. 11 rdr i sedlar, silfver och koppar. Som en traskank vid namn Samuel Ljungström nyss förut varit ombord på båten och då af honom erhållit en skoffa smäsill, blef denne såsom misstänkt angifven för spanande polisen. Vid anställda efterförskningar i Ljungströms bostad i Landalabergen, befanns det att han innehaft penningar, för hvilkas åtkomst han icke kunde redogöra. Ilan fann sig då föranlåten att aflägga ett slags bekännelse. På samma gång som han sjelf, berättade han nemligen, hade en okänd person befunnit sig på båten, och det var denne som tog tinan samt aflägsnade sig med densamma från båten, dervid vänskapligt grinande åt Ljungström liksom till ett tecken, att ifall denne ville dela innehållet med honom så vore det honom kärt. Med sitt rof begaf sig derefter den okände in i en urinkur, ur hvilken han dock straxt derefter aflägsnade sig. Ljungström gick nu dit och fann tinan stå qvar samt tog ur densamma en sedel om 5 rdr. (Tinan hade straxt efter stölden blifvit återfunnen på nämnde ställe med 3 rdr i silfver ännu qvarliggande i densamma). Ofvan anförda historia vidhöll han igår i poliskammaren. Målet remitterades till ridhusrätten.