Göteborgsposten – 12 januari 1870, sida 2

och omkring Raynham var afgjordt omot hans enka. Sir Oswald hade varit allmänt aktad och värderad och hans sorgliga slut ansågs vara hennes verk. IIon hade blifvit frikänd från att ha någon direkt del i hans död; men hon blef ej frikänd från det brottet att genom sin trolöshet ha krossat hans hjerta. Hennes okända härkomst, hennes öfvergifna ställning hade stor del i det misstroende man hyste mot henne, Hvad skulle man tänka om den qvinnas förflutna lif, som under sitt enkostånd ej hade en enda vän till tröst och skydd? Verlden vill alltid se den mörkare sidan af taflan. Ingen föreställde sig ett enda ögonblick att Honoria Eversleigh möjligtvis var det oskyldiga offret för andras elakhet. Man beredde sig att fira sir Oswald Eversleighs likbegängelse med all den pomp och ståt som anstod en man, hvars slägt under århundraden tjenat sitt land med ära. och glans. Begrafningsdagen varåmörk, kulen och dyster; stormvindar pepo och tjöto i Raynham Castles ekar och bokar. De stora furuträden i allön bugade sig fram och tillbaka för stormen, liksom begrafningsplymerna i den ståtliga likvagnen som klockan tolf på dagen kördes fram till stora slottsporten. Det var svårt att tro, att ej fullt fjorton dagar förflutit sedan den solklara och varma dag, då mun anträdde lustresan till Wizards Cave. Lady Eversleigh hado förklarat sin afsigt vara att följa sin man till hans sista hviloplats. Man hade sagt — ————————— ——