Göteborgsposten – 12 januari 1870, sida 2

— kapten Copplestone är en man som låter sig ledas af sina impulser, och som sätter en ära i att tänka olika med andra menniskor. Jag är en verldens man och kan ej bilda mig ett omdöme som ej stöder sig Jå facta. Om alla facta tala emot er, lady Eversleigh, får ni ej tro mig vara hård eller grym om jag ej kan förmå mig att frikänna er. Under det föregående samtalet hade Honoria Eversleigh lagt i dagen den ömmaste, den mest qvinnliga sidan af sin kurakter. Det hade varit en bönfallande ton i hennes röst, en bevekande ljufhet i hennes blickar. Men nu förändrades hennes ansigtsuttryck på en gång; de vackra dragen blefvo kalla och stränga, läpparne darrade, det var tydligt att det sår hennes stolthat fått smärtade henne djupt. — Nog! sade hon. Jag skall aldrig mer besvära er med att vädja till ert medlidande, mr Ashburne. Må er dom vara verldens dom. Jag skall tåligt afbida stunden för mitt rättfärdigande; jag skall tåligt förtrösta på tiden som hämnar alla oförrätter, lindrar alla sorger. Tills rättvisa vederfares mig skall j g stå ensam — en qvinna utan en vän, en qvinva som har att utkämpa sina egna strider med verlden. Gilbert Ashburne kunde ej neka en viss aktning åt den qvinna som stod framför honom, lik en drottning i sin lugna värdighet. (Forts.)