Göteborgsposten – 12 januari 1870, sida 2

skulle ej Ryssland i så fall kunna göra samma anspråk och af Turkiet begära tillåtelse att låta sina trupper marschera öfver rumeniska gränsen, Således alltjemt samma diplomatiska intrigspel nere i dessa trakter, samma lustjagter från Petersburg och Berlin mot de till villebråd utsedda monarkierna Österrike och Turkiet! Dernere ligger också fröämnet till de stundande händelserna i vår verldsdel. Vida uppbyggligare är det likväl att följa den pågående omgestaltningen i Frankrike, hvars senast ingångna tidningar företrädesvis sysselsätta sig med den, då den afgick nyss konstaterade underrättelsen om Seineprefekten IIaussmanns afgång. Denna synes smickra den allmänna meningen, ehuru mest derför, att den skett mot kejsarens vilja. Det är så roligt, kantänka, att så visa sin makt. Men man behöfver ej vara synnerligen klarsynt, för att kunna se, det meningen redan är något på omslag, hvad sjelfva Haussmann berättar, om hvilken Times bl. a. yttrar följande, som synes oss vara ett särdeles lämpligt omdöme: Seinepresektens aflägsnande innebär sjelst en revolution. Kejsaren hade i sin prefekt ej allenast kejsardömets äldste och ståndaktigaste vän, utan äfven dess trognaste tolk och verkställande myndighet i sjelfva inkarnationen af den ursprungliga kejserliga politiken. Ludvig Napoleon kom till tronen med ett par, tre isynnerhet ledande tankar. En af dem var, att Paris är Frankrike; en annan att regeringen borde vara ett slags Försyn, berättigad att taga trån folket, hvad den ansåg lämpligt att gifva åt folket. Hans första instinkt var att göra sig säker om Paris, genom att låta dagens ljus tränga igenom det; den andra att behaga parisarne genom att gifva dem skäl till att vara belåtna med sig sjelfva; den tredje att göra den stora staden till en asyl, der folkets sats arbetets rättigheter skulle praktiskt erkännas. I detta trefaldiga företag kom trollkarlen Haussmann honom underbart väl till hjelp. Sådana planer kunde ej utföras utan stora uppoffringar, och likväl är det ingalunde visst, att det kejserliga systemet, för hvilket Haussmann är en typ, ej kan försvaras äfven ur ekonomisk synpunkt, för att ej tala om blotta politiska skäl och om nödvändigheten. Det är tvifvelaktigt huruvida något annat system, antaget under Frankrikes egendomliga förhållanden för tjugo år sedan, skulle bättre ledt till landets allmänna välfärd, än den absoluta, men derför icke i det hela ouppvån hushållningen med kejsardömets utgitter. Äfven det kejserliga systemets värsta motståndare måste göra rättvisa åt dess välgörande inflytande på hela landets materiela framåtskridande. Det är onekligen mera tillfredsställande för ett folk att sjelft sköta sina egna angelägenheter, men ingen kan med bestämdhet säga, att en parlamentarisk styrelse skall omedelbart utveckla större verksamhet eller beräknande förutseende, än som ernåds under en starkt organiserad förvaltnings kompakta och verksamma inflytande... Äro vi väl säkra om, att våra fattiglagar, våra offentliga och enskilda välgörenhetsanstalter kosta särdeles mycket mindre, än baron Haussmanns jättelika företag? Och ha vi fått så mycket att visa för de penningar, vi slösat på pauperismen, som det Paris och Frankrike nu utveckla och skall kunna yfvas öfver i kommande åldrar? Det är en stor lycka för parisarne, att bli befriade från sin extravagante och oinskränkte kommunale suverän; men hans verk skall förblifva etter honom, och det skall lefva, långt efter det landet afhjelpt de värsta följderna af hans välde. Angående Haussmanns afskedande läsa vi i ett bref från Paris af d. 5 Jan.: Kejsaren önskade, att Haussmann skulle qvarstanna på sin plats, och uttalade sig inom det ministerråd, som hölls i Måndags (åtta dagar), kraftigt till förmån för Seineprefekten, i det han meddelade ministeren, att Haussmann skulle qvarstå i sitt embete, tills han hunnit uppgöra stadens räkenskaper för det förrunna året. Kronans rådgifvare fasthöllo dock vid sin fordran om hans omedelbara afgång, och kejsaren underrättade nu i en egenhändig skrifvelse Seineprefekten om, att han måste gifva honom en efterföljare. Winisterrådet, skref han till Haussmann, fordrar, att ni skall lemna Hotel de Ville, och jag är emot min vilja nödsakad att lemna mitt samtycke. IIaussmann svarade bl. a.: Jag väg— 2 ä —f———