Göteborgsposten – 11 januari 1870, sida 2

— Och ni —! oh, det är för rysligt! utropade Reginald. — Hvad är det som är för rysligt? — Det brott som begicks i natt. — Brottet ha vi ingenting att göra med, svarade Victor; samma persoa som förstörde testamentet var er onkels mördare, om han dog för en mördares hand. — Tror ni verkligen det, Carrington, eller narrar ni mig blott? — Hvad skulle jag annars tro? De båda männen skildes åt. Reginald Eversleigh visste att hans närvaro skulle påkallas vid coronerns förhör. Läkaren försökte ej qvarhålla honom. Förhöret börjades nästan omedelbart efter Reginalds återkomst till slottet. Det första vittnet som hördes var kammartjenaren, hvilken varit den som först upptäckt att baroneten var död ; dernäst hördes de båda läkarne, hvilkas vittnesmål var af största vigten. Förhöret hölls för slutna dörrar, så att ingen blef insläppt som ej skulle höras. Lady Eversleigh satt vid ena ändan af bordet midt emot coronern. Hon hade förklarat sitt beslut vara att förlita sig på sin egen oskuld och på den allena. Hon satt der lugn och stolt, utan att slå ner ögonen för de granskande blickar som från alla håll mötte dem. Reginald Eversleigh betraktade henne med en känsla af dödligt hat, då han tog plats på kort afstånd från hennes stol.