Göteborgsposten – 10 januari 1870, sida 1

— Han torde ha begått sjelfmord, sade Reginald med någon tvekan. — Det är nog möjligt, svarade Gilbert Ashburne, ehuru jag, med den kinnedom jag har om er aflidne onkels karakter, skulle vilja unse det högst osannolikt. I alla händelser skola havs piper visa det sinnestillstånd hvari han befann sig omebelbart före sin död. Det är derföre min åsigt att hans papper genast böra undersökas af er såsom hans närmaste slugting och erkände arfvinge — af mig såsom distriktets magistratsperson och i närvaro af mr Dalton, som var er onkels lagkarl. Har ni någon invändning att göra häremot, mr Eversleigh, eller sir Reginald, säsom jag förmodar utt man nu bör kalla er? Det var första gången Reginald Eversleigh hörde sig benämnas vid. sin nya titel — denna titel som då den uppbäres uf egaren till en stor förmögenhet förlänar så mycken värdighet, uca som då den innehafves af en fattig man nästan är ett tomt gyckel. I trots of hans farhågor — i trots af de samvetsqval som gnagat hans hjerta alltsedan hans onkels död — lät denna titel behaglig för hans öron och han stod en stund tyst, öfverväldigad af ett tillfredsstäldt högmods sjelfviska förtjusning. Magistratspersonen upprepade sin fråga. — Har ni någon invändning häremot, sir Reginald? — Ej den ringaste, mr Ashburne. Reginald Eversleigh var högst belåten med magistratspersonens förslag. Han kände en feberaktig ifver att se det testamente som gjorde honom till herre af Raynham. Han visste att ett sådant testamente blifvit i veder