Göteborgsposten – 4 januari 1870, sida 1

————— —— —— — att sjelfva de muntra fruarne äro framställda med ett godt humör och glädtighet. Falstaff stöter på ett par anspråkslösa borgarfruar i Windsor. De umgås otvunget med honom och visa ett glädtigt lynne. Detia är för honomätillräckligt, för att anse dem vara af möglad metall. Han besiutar att fånga dem, dock ej så mycket för sjeltva sinlighetens skull, som för att genom dem tå sin ekonomiska ställning bättrad. De båda fruarne ha neml. nycklarne till sina mäns rika kassakistor; hufvudsakligen derför finner ban de båda fruarne så vackra. Han vill göra dem ull sitt Ostoch Vestindien och förtjena på dem. På ärbarhet tror han, såsom Falstaff, naturligtvis icke; på de borgerliga äkta männen ser han föraktligt ned med ridderlig stolthet. Han närmar sig de båda truarne genom ett kärleksbref, hvilket upprör dem och ingifver dem tanken att grymt hämnas den eländige, som vågar andas med förtörarens giftiga audedrägt på deras heder. De spinna upp putslustiga intriger och han, som gjorts, blind genom sin sjelfkärlek, ser ej de snaror, i hvilka han ingår med öppna ögon. Han utsättes för de obehagligaste äfventyr, men låter dock lura sig tvenne gånger, hvarunder skalden med den strängaste skärpa gisslar denna sjelfbelåtenhetens, sinlighetens och omåttlighetens öl tunna. Ur Ahman hade sått på sin lott att fram ställa Falstaff. Denna hans sramställning var solid och, så att säga, redbar; men det syntes oss dock som att egentligen mera den låge Falstaff betecknades i spelet, än den komiske. Det låga är ej komiskt, och skalden har likväl inlagt jemväl i karakteren genom lättsinnet och sjelfkärleken ett verkligt mått af komik, som bort mera bjert framhållas. Emellertid var hr Å., såsom sagdt, säker och jemn i spelet, och tillräckligt för att vara ganska underhållande. — Priset för utlörandet tillkommer likväl egentligen de muntra fruarnes representanter, fru Boström och m:l: Åberg, af hvilka isynnerhet den förra var förträfflig. Uppfattningen af karakteren var utmärkt och hade någonting historiskt, dutta ord taget i både vidsträcktare och inskränktare bemärkelse, i uttrycket. Det var lit och behag, utan att man derför ett ögonblick drogs ifrån föreställningen nu, att man här hade framför sig en redan äldre fru med en gittvuxen dotter på marken. Accentueringen at denna omständigbet är ock nödvändig, för ati gilva större reliet åt Falstaffs personlighet. M:ll Åberg var liflig, yster och munter, men ung — hon hade ej mod att lemna na turens unga år bakom sig för konstens fordringar. — Öfriga medspelande voro hvardera för sig godt inne i sina roller, och må särskilt med beröm framhällas hr Österberg såsom den sqvadronerande och paraderande franska doktorn Cajus. Stycket har roat ogement genom sina befängda situationer och lustiga upptåg, och är det med glädje, vi sålunda sett återigen ett stycke af Shakspeare draga till sig det ena goda huset efter det andra — ett nytt bevis på vår pubhiks ännu ej ölverforslnaue, men goda smak. Sedan nu abonnement upptagits på en serie dramatiska föreställningar, komma dessa abonnementsföreställvingar att taga sin början nästk. Tisdag. Emigrationen. Under loppet af år 1869 ha öfver Göteborg till Amerika emigrerat 25,667 personer, deraf 15,439 mankön och 10,228 qvinkön. Kollekten som sistl. Nyårsdag insamlades i stadens samtliga kyrkor och hvilken af fattigförsorjningsdirektionen blifvit ötverlemej ske för snart. Han kan i hvar;