Göteborgsposten – 4 januari 1870, sida 1

ej ske för snart. Han kan i hvarje ögonblick ändra mening och sätta upp ett annat testamente; dessutom, ifall det sker i natt, skall folk säga att sorgen öfver hans hastrus flykt dödat honom. Sir Oswalds korslagda armar hvilade på bordet; hans hufvud sjönk ned på hans armar. Dagens sinnesskakningar, den föregående nattens ångest hade slutligen uttömt hans krafter. Han föll i sömn — en feberaktig, orolig sömn. Carrington fortfor att gifva akt på honom en stund efter det han somnat. — Jag tror att jag utan fara kan försöka nu, mumlade Victor slutligen. Han kröp försigtigt in i rummet, gick i en stor cirkel, hvarunder han alltjemt höll sig i skuggan, tills han kom bakom den sofvande baronetens stol. Bland de kringspridda pavperen och brofven stod ett krus med claret, en stor vattenkarafia och ett tomt glas. Victor gick tätt intill bordet och lyssnade några minuter på den sofvandes andedrägt. Derefter tog han upp en liten flaska ur fickan och hällade några droppar af en förglös vätska i det toma glaset, Sedan han gjort detta smög han sig ur rummet lika tyst som han iuträdt deri. Kloekan slog tolf då han lemnade terrassen. — Så, mumlade han, det är något mer än tre qvart sedan jag lemnade betjeningens rum. Med en sömnig värdshusvärds tillhjelp skulle det ej bli svårt att bevisa ett alibi. Han försökte ej komma ut genom gårdsporten, ty han visste att den var stängd vid den tiden. Han hade gjort