Göteborgsposten – 3 januari 1870, sida 1

inom hvilka generationer af stolta och rena qvinnor r lefvat och dött. Men att se de toma rummen och veta henne vara borta smärtade honom icke destomindre. — Hvad skall blifva af henre? tänkte sir Oswald. Hon skall naturligtvis återvända till sin älskare, och han skall trösta henne öfver den uppoffring hon i sin vansinniga passion gjort. Må hoa veta att värdera honom så länge han ännu lerver för att trösta henne; länge skall hon ej ha honom, Hvarföre bryr jag mig om henne? Jag har mina affärer att ordna — ett nytt testamente att uppsätta — innan jag tänkor på hämnd. Sedan den saken är ordnad, skall hämnd bli min enda tanke. Med kärlek har jag gjort upp för alltid! Sir Oswald återvände till biblioteket. En lampa brann på det bord, vid hvilket han brukade skrifva. Det var en läslampa med skärm, hvilken spred ett klart sken öfver en viss rymd omkring den punkt der han stod, men lemnade den öiriga delen af rummet i skuggan. Qvällen var tryckande varm, och innan sir Oswald började sitt arbete öppnade han ett af de breda fönster som vette ut åt terrassen. Derefter öppnade han en byrå af ek och tog ut en bundt papper. Han satte sig vid bordet och började undersöka dessa papper. Bland dem låg det testamente han uppsatt efter sitt giftermål. Han läste det och lade det afsides. Under det han gjorde detta nalkades en gestalt det öppna fönstret; ett nyfiket ansigte med ett par blixtrande ögon tittade in i rummet. Det var Victor Carringtons ansigte, oigenkänligt genom den färgade hyn och det grå skägget.