Göteborgsposten – 3 januari 1870, sida 1

— — — som donna politik gat åt den franske soldaten; den olyckliga reträtt, som densamma måste göra i Mexico inför den dystra slutscenen af en afrättad kejsare och en vansinnig kejsarinna började rifva fernissan af den kejserliga franska politiken. Då kom härtill den oväntade utgången af den blodiga tvekampen mellan Österrike och Preussen angående maktställningen i Tyskland, genom hvilken Österrike tillbakaträngdes och Preussen stod som en mäktig militärstat vid Frankrikes gränser. Frankrike stod i denna stund alldeles oberedt och kunde, oaktadt de häpnadväckande summor franska folket nedlagt i militärrustningar, ej verka någon annan ändring i denna tvekamp, än att den aflösts genom ett fördrag, som Preussen samtidigt i hemlighet bröt och hvilket dess store politiske voltigör hr v. Bismarck hade nog benhård panna att vidkännas, väl vetande, att Frankrike ej kunde kröka ett hår på hans hufvud derför. Ett krig i denna stund skulle i Tyskland blifvit betraktadt som ett nytt frihetskrig och helt visst skulle v. Bismarck vetat att bringa till lif nägon ny rimsnidande Arndt, för att med blossande nationalhymner gifva Schwung åt tyskarues nationala ifver. Napoleon känner nog af Heine Preussens taktik i detta fall, af eagde skriftställare så skildrad: Hvad Preussen väl förstår att begagna sitt folk! Det vet tillochmed att draga fördel at sina revolutionärer. För sina statskomedier behöfver det komparser af alla färger. Det vot tillochmed att begagna tricolorstrimmiga zebror. Så har det begagnat sina ursinnigaste demagoger till att öfverallt predika, det hela Tyskland måste bli preussiskt. Hegel rättfärdigar träldomen, det bestående, som förnuftigt. Schleiermacher måste protestera emot friheten och förorda kristlig undergifvenhet för ötverhetens vilja. Upprörande och ruttet är detta begagnande af filosofer och teologer, genom hvilkas inflytande man vill verka på massan och hvilka man tvingar att genom förräderi mot förnuft och Gud of fentligen vanära sig. Det franska kejsardömet måste inför den fara, som nu stod framför det, tillgripa deu enda utvägen af nya och oerhörda rustningar, hvilka pålades folket och hvilka detta underkastade Big, emedan samtidigt ett litet gral med Preussen om Belgjens jernvägar sattes å scen, hvilket framställdes såsom innebärande krigssara. Rustningarne bedrefvos af den under förlidna året aflidne krigsministern, marskalk Niel, med en kraft och en brådska, som bäst visade, att här var periculum in mora. Kejsardömets sålunda blottade svaghet gaf emellertid inom Frankrike hastigt större betydelse åt den der sig nu uppvaknande oppositionen. Mun försökte visserligen att genom pressförföljelser bryta af dess brodd, men den blef desto våldsammare inom lagstittande församlingen och i den fientliga press, som växte upp vid Frankrikes grånser och genom millioner kanaler strömmade in öfver dessa. Lagstittande församlingens valperiod nalkades sitt slut, och landet skulle genomgå agitationea at nya val. Det såg bekymmersamt ut, och Napoleon sjelf sjuknade betänkligt in, så att tara stod för hans lif. Vid grafvens tröskel falla fjällen äfven af en furstes ögon, och Napoleon såg här, att, om han ville rädda sin dynasti, återstod det honom ej något annat val, än att lemna itrån sig envåldsmakten. Pressen ktrigass och korrigerade genom friheten sin egen tygellöshet. Ett senatsbeslut bragtes till stånd, hvilket inledde ett konstitutionelt styrelsesystem. Man trodde sig kunna stanna dervid. Men det visade sig snart att nationen ej kände sig nöjd härmed. Ett mellanparti, som bildat sig inom representationen och der vetat skaffa sig majoritet, gick ännu längre. Kejsaren måste uppgifva sin ötvergångsministör och uppdraga åt mellanpartiets anförare, hr Ollivier, att i årets sista stund skapa en ny minister, hvars sammansättning vi likväl ännu icke känna. Olliviers program går dock ut på folkets vidgade sjelfstyrelse och ökade inflytande på bela förvalt