Göteborgsposten – 3 januari 1870, sida 1

Hade sir Oswald blickat upp och sett detta ansigte skulle han omöjligen kunnat sänna igen dess egare. Sedan sir Oswald lagt ifrån sig det dokument han genomläst började han skrifva. Han skref långsamt, öfvervägande hvarje ord, och sedan han skrifvit ungefär en halftimma reste han sig upp och lemnade rummet. Läkaren hade ej ett ögonblick leumat sin plats vid fönstret, och då sir Oswald slutit till dörren efter sig, smög han sig försigtigt in i rummet och gick fram till det bord på hvilket papperen lågo. Ej ett ljud hördos af hans steg på den tjocka mattan. kan kastade en blick på innehållet af det papper, på hvilket bläcket ännu var vått. Det ver ett testamente som lemnade största delen af sir Oswalds förmögenhet till hans nevö, Regiuald, utan alla vilkor. Victor Carrington dröjde ej ett ögonblick längre än som behöfdes för att öfvertyga honom om detta faktum. Han skyndade tillbaka till sin post vid fönstret; det var också hög tid. Dörren öppnades innan han heit och hållet kommit ur rummet. Sir Oswald kom tillbaka, följd af två män. Den ene var taffeltäckaren, den andre kammartjenaren, Joseph Millard. Testamentet undertecknades i närvaro af dessa män, hvilka satte sina namn under som vittuen. — Jag vill ej hemlighålla beskaffenheten af detta testamente för mitt husfolk, sade sir Oswald. Det återgifsver min nevö, mr Reginald Evorsleigh, hans gamla rättigheter såsom arftagare till detta gods. Ni skola hädanefter vörda honom som min efterträdare. De båda männen bugade sig och lemnade rummet.