Göteborgsposten – 3 januari 1870, sida 1

2 2 2 —;— — ningen. Dess prägel, hvad utrikes angelägen heterna angär, är afgjoråt: fred. Denna konstitutionela ombildning i Frankrike har väl i viss mån påskyndats äfven af den parlamentariska reformen i England, hvilken det konservativa torypartiet måste, helt säkert emot sin vilja, genomföra, för att till tack belönas med eti misstrocndevotum i den irländska kyrkofrågan, hvilken till Englands ära genomkämpats och lösts till religionsfrihetens och trasjemlikhetens förmån, utan att några skakningar eller hämmanden i den engelska statsutvecklipgen deraf följt. Det är folkfrihetens välsignelserika egenskap, att den gilver sådan helgd åt lagen. Det gamla året gifver dock i arf åt det nya ännu en svår pröfning för England, hvilken vi dock hoppas, att detta skall lika segerrikt genomgå: neml. den irländska jordegendomsfrågan. Den kan ej längre undanskjutas. Den britiska regeringen och parlamentet måste tillgripa den. Eu af den förras medlemmar, John Bright, bar ställt den på sitt program. Bland de senare har den ett sig ökande parti. Lika rättsvidrigt som det var att Irland, hvars befolkning är till det vida öfvervägande antalet romersk-katolsk, skulle ha en anglikansk statskyrka, som utomordentligt rik donerats, lika rättsvidrigt är det, att Irlands jord skall vara i don egentligen för Irland främmande engelska aristokratiens händer, hvilken innehar den fördelad i ofantligt vidsträckta säterier af fideikommiss-natur, under det att öns egentliga befolkning derigenom aldrig kan bli verkligt jordegande, utan är en olycklig kast af förpaktare utan någon varaktig framtid. Befolkningen u:suges af giriga förvaltare och utsuger i sin mån jorden, hvilken de ej förädla, just derför att de ej ha denna sjelfeganderätt, som annars dritver dertill. På detta sätt har uppstått en haltt nomadisk befolkning, armodsfull, moraliskt sjunken, hvars fientlighet mot de främmande engelsmännen är desto större, som dessa, för sitt nöjes skull begagna en stor del af -Gröna On till jagtparker, under det att så många af de ursprungliga innevånarne svälta. Allt detta innebär en fara för England, för hvars undanrödjande man fordrar, med Stuart Mill, Goldwin Smith och John Stuart i spetsen, att Jordens fideikommissnatur skall upphöra och ratt till densammas utstyckning och törsäljning 1 stället inträda, ja, några gå anda derhän att fordra, det jorden skall styckas och utlösas, för att sålunda skapa sjelfegande bönder. Man tvekar dock tör att uttaga detta steg, emedan ett nästan likartadt forhällande med jorden eger rum i sjelfva England, så att man inser, att, om Irlands önskningar i detta afseende uppfyllas, så skall rörelsen snart sträeka sig afven till England. Den nuvarande regeringen med Gladstone i spetsen står derför obslutsam och oenig intör den irländska jordfrågan, som torierna tvifvelsutan skola begagna, för att störta ministåren Gladstone. Huruvida de dertör sjelfva skola komma åt makten, torde vara ovisst; möjligt är, att de tvärtom skola bana vägen för en radikal ministör i John Brights genre. Det törrunna året har neml. för engelsmännen blottat on del förhållanden, hvilka tvinga dem att vara sorgfalligt på sin vakt. Bland dessa är ställningen till Nordamerikas Förenta Stater. Genom den nöd och armodsfullhet som hemsökt Irlands befolkning, har under årens lopp en ofantligt stor del at denna sett sig nödsakad att lemna sina fäders jord och öfverflytta till Amerika. Der ha irländarne, drifna af sitt medfödda hat till engelsmännen, bildat en kolossal sammansvärjning, hvilken under namn af det feniska förbundet omfattar alla på Amerikas jord befintliga irländare, hvilka till detsamma betala sin årliga skatt. De sålunda erhållna summorna begagnas till inköp af vapen och afsändande af agenter till Irland, hvilka der vidmakthålla en ständigvarande agitation. Alltsedan det borgerliga kriget i Amerika, då England ej blott erkände Sydstaterna som krigförande makt, utan äfven tillät sydkapares och blokadbrytares utrustande hemma hos sig, har en D 5 5