Göteborgsposten – 31 december 1869, sida 1

Pattigvärdssrägan. III. Eganderätten är en af de hörnstenar, hvaruppå samhällsbyggnaden hvilar. Om derför vår nu gällande sattigvärdslag skulle befinnas vara bygd på kommunistiska d. v. s. mot den enskilda eganderätten absolut fientliga grundsatser, så vore detta förhållande utan tvifvel egnadt att ingifva betänkligheter mot densamma. Kammarrätten, detta vördnadsvärda kollegium hos hvilket man icke gerna kan förutsätta samhällsupplösande och allra minst kommunistiska tendenser, visar sig icke dela en dylik uppfattning af den legala sattigvårdens karakter, utan tager tvärtom den närvarande anordningen af fattigärendena varmt i försvar mot de angrepp, som nr sådan synpunkt riktats mot densamma. I sitt af oss redan förut omnämnda utlåtande om det nya förslaget till fattigvårdsstadga yttrar nemligen kammarrätten följande ord: otvifvelaktigt är ock samhällets fattigvård ett af de starkaste värnen för eganderätten både i praktiskt och teoretiskt hänseende d. v. s. mot kommunismens teori och praktiken at stöld och rån. Vi ha i vår föregående uppsats sökt antyda ett par af de grunder, i följd at hvilka man kan antaga att den s. k. praktiken af. stöld och rån skulle genom borttagandet af den obligatoriska fattigvården hinna till en förut okänd höjd. Men den stora vigt, den ofta upprepade anmärkningen om det herskande fattigvårdsystemets teoretiska oriktighet, för att icke säga farlighet, skulle ega itall den vore grundad, föranleder oss att egna en utförligare granskning åt den principiella delen af frågan och att tillse, huruvida icke tillochmed kammarrättens starka uttryck, att den legala fattigvården är det bästa värnet mot kommunismens teori innebär en viss grad af sanning. Så absolut är dock aldrig den enskildes eganderätt att den förekommer utan samband med och utan förpligtelser mot det samhälle, hvars lagar just gifva åt denna rätt dess