Göteborgsposten – 31 december 1869, sida 1

som i olika former och vid olika tillfallen framträder och gör sig gällande. Den yttrar sig t ex. i expropriationslogarne, i lagstiftningen för åtskilliga föremål, hvilka af naturen ämnade för en hel följd af generationer icke må af en generation egenmäktigt förstöras, och samma makt uppenbarar sig slutligen äfven i de skattevidrag hvilka staten ålägger de enskilda medborgarne. Finnes nu något skäl till att antaga att den beskattning, som göres nödig af omsorgen för de fattiges vård, är af olika natur med hvarje annan beskattning och således mindre berättigad än denna? Den uppfattning af samhället, som anser detta endast utgöra en polisanstalt i stort och enligt hvilken statens uppgift skulle vara fullgjord i och med detsamma den skat rätt mellan sina medlemmar, förlorar allt flere och flere af sina anhängare. Öfvergången från rättetill humanitets-stat, hvilken för längesedan blifvit verkstäld på det praktiska området har numera äfven försiggått inom teorien, och allmänt erkännes att intet sannt menskligt ändamål, hvars förverkligande skulle öfverstiga den enskildes eller de enskilda associationernas krafter, bör vara främmande för statens verksamhet. Så har det kunnat ske att staten ansett sig böra befordra t. ex. vetenskap och konst, och att den, utan att befara beskyllningar för kommunism, af undersåterna utkräft de förmögenhetsandelar, som för verkställandet af denna afsigt varit erforderliga. Åro således de afgifter till det allmänna, hvilka åligga samhällsmedlemmarne, att betrakta ur en annan synpunkt än den, enligt hvilken de skulle utgöra liqvider för åtnjutna, fullt eqvivalenta förmåner af stater och dess inrättningar; äro de tvärtom att anse såsom bidrag, dem staten med en viss rättsgrund upptager för att med deras tillhjelp gifva åt de enskildes samlif en utveckling och fulländving, som detta dessförutan måst sakna; utgöra de ett nödvändigt vilkor för att de ändamål, som erkännas böra ingå å statens verksamhet, skola kunna förverkligas — då torde också det myckna talet om sattigskat ens kommunistiska karakter böra något maka åt sig och i stället gifva plats åt det erkännandet att den beskattning, hvilken i följd af den obligatoriska fattigvården göres nödvändig, är lika berättigad som de ekonomiska uppoffringarne för öfriga kulturändamål. Det kunde tillochmed ifrågasättas, huruvida icke just denna beskattning eger ett ännu högre berättigande än de ötrige. Ty liksom den enskilde måste halva hunnit en viss grad af ekonomiskt oberoende, innan han kan med framgång sträfva efter utveckling i andligt hänseende, så synes också staten, innan den åt sistanförda ändamål egnar något större öfverskott af materiella medel, hafva åtminstone så pass sörjt för sina medlemmar i förstnämnde hänseende att ingen statsborgares kroppsliga tillvaro skall af brist på subsistensmedel utan eget förvållande förspillas, De kommunistiska och socialistiska teorierna äro mot den nuvarande samhällsordningen fientliga, och i den råa form deras satser numera vanligen framträda kunna de till och med kallas osedliga. Emellertid är det en omständighet värd att beaktas, att dylika drömmerier uppstått i nästan alla tidehvarf, från Platos ända till det, i hvilket vi befinna oss, och att det ofta varit de ädlaste sinnena som hängifvit sig åt dem. De socialistiska lärobyggnaderna kullkastas; försöken att praktiskt uttöra dem misslyckas, men ändock resa eg dessa läror igen efter hvarje nederlag, vinna nya anhämgare och söka åter göra sig gällande. Det är otvifvelaktigt icke något eget inneboende värde, som färlänar dem en sådan lisskraft, utan snarare är det missförbållanden i det herrskande samhällstillståndet, som de ha att tacka derför. Deras styrka är ef negativ art: den beror på motståndarnes felsteg. I vår tid har den strid som alltid förefunnits mellan de tvenne faktorerna vid produktionen: arbete och kapital, erhållit en särskilt bitver karakter. Striden gäller det förhållande i hvilket produktionens resultat bör fördelas. Antalet at de arbetskrafter, som söka användning växer alltjemt, och i följd af konkurrensens lag skulle således arvetets lön sänkas. På samma gång höjer sig emellertid ätven arbeteren sjelf i intelligens, sjelfkänsla och energi, med fordran på att få sina egenskaper erkända och att detta erkännande äfven vid arbetslönens bestämmande skall finna ett materielt uttryck. Associationens makt gör den klass han tillhör stark, och vid sådant förhållande är det ej alldeles oförklarligt, om den frestelsen skulle infinna sig hos honom att gripa in i den tingens naturliga utvecklingsgång, hvilken synes varaför honom ofördelaktig. Vi veta icke huruvida en framtid skall förmå att på öfverenskommelsens väg lösa det stora problemec om en fullt rättvis fördelning af produktionens resultater; men visst är att vår tid icke kunnat påträffa en dylik lösning. Hvad äfven vår tid likvisst torde ha att göra, är att afkläda dessa förbållanden så mycket som möjligt af deras egoistiska karakter. Den egna nyttan är en stark driffjeder till försakelse och handling; den är på det materiella området kapitalbildningens kraftigaste befordrare. Men det är den, eller rättare dess öfverdrifter, som tillika åt den nuvarande samfundsordningen gifver en öppen sårbar sida, på hvilken kommunismen med framgång hugger in, och ej blott i de arbetslöse, utan äfven bland de arbetande finna lärans anostlar