Göteborgsposten – 30 december 1869, sida 1

SULIUDVUIVUÖUUL.. —2-T44444k. — — —— gods, som örverlåtits till nämnde biskos begagnande samt gilva honom tast lön i stället (d. v. s. 12,000 gulden årligen i st. s. 36,000 d:o), uttalat en allmän hotelse mot de höga kyrkofurstarne, hvilken helt sikert ej skall forfela sin verkan. Deremot går det ännu endast föga framåt med ordnandet af förhållandet till de slaviska tolkslagen. Tager man först Galizien, mot hvilket regeringen visat största medgörligheten, så ser man, att det farligaste angreppet på helstatsförfattningen just hotar derifrån. Förra landtdagen ville ej antaga skolbudgeten, derför att landets särskilda fonder icke voro lemnade åt landets egna myndigheter: regeringen gaf då efter för dessa anspråk. Landtdagen antog vidare en lag om det polska språkets uteslutande användning vid universiteten: på detta förslag användes det kejserliga veto, emedan det ansågs för ett ingrepp i rätten, men Krakaus universitet gjordes dock helt och hållet polskt, och Lem bergs fick flera nya polska lärostolar, och ungofär samtidigt gjordes på administrativ väg motsvarande eftergifter i afseende på embetsspråket. Slutligen antog landtdagen en ny vallag; men då vallistorna upprättats, visade det sig, att den missräknat sig och gifvit ombetsmännen en stor majoritet i Lemberg. Nu fordrade inan dels den gamla vallagens återinförande, dels införandet af allmän valrätt; och sastän vigtiga omval förestodo i Lemberg. gick regeringen likväl in på att uppskiuta dessa, tills den sista landtdagen åter ändrat vallagen, som nu äfven fick kejserlig stadtästelse. Men i trots af dessa eftergifter visa landtdagen och folkets majoritet sig ingalunda hugade för ett tillmötesgående. Goluchowsk: och Ziemialkowski, ledarne för det moderata aristokratiska partiet, hafva nedlagt sina valbref till landtdagen, för att pröfva folkomröstningen, och de ha båda blifvit slagna i Lemberg, den förste tillochmed med en försvinnande minoritet (118 röster af 3,300). Alldenstund de sålunda ej blefvo landtdagsmän, kunde de icke heller bli medlemmar at det stora riksrådet, och underhuset inom detta måste nu sakna sin forne vice ordförande. Man tillskritver detta ett förbund mellan de radikala under Smolka och mellanpartiet, resolutionsmännen, under furst Sapilha, en son till landtdagsmarskalken. På sjelfva landtdagen förenade sig deremot de moderata med mellanpartiet för att slå Smolka, hvilken föreslagit att man ej längre skulle välja riksrådet, utan gå hand i hand med czecherna; de tingo dock endast en öfvervigt af 3 röster, då det visade sig, att ruthenierna och de masuriska bönderna, hvilka törut voro regeringens stöd, rösta med de radikala. Deretter beslöt landtdagen att äterupptaga resolutionerna från i tjor, i hvilka Gallaiens särskilda statsrättsliga ställning häfdades och utvidgad tjelfstyrelse krätdes, och att gitva de nya riksräden ett tvängsmandat om att fordra dessa resolutionrr diskuterade och antagna af riksrårådet eller ock lemna församlingen. Under riksrådets sista sammanträde vägrades neml. hvarje diskussion härom, och detta hån vill man ej mera tåla. Det ansågs derfor ock för den yttersta eftergift, att man i allmänhet företog nytt val till riksrådet, hvilket endast skedde, derför att ståthållaren Possinger antydde större eftergifter från regeringens och riksrådets sida. Då landldagen afslöts, uttalade landtdagsmarskalken, att man skulle fortfarande kämpa för den största möjliga sjolfständighet, och påpekade med stolt sjelfkänsla, hvad allt man redan ernått. Sådant är förhållandet till Galizien; men ännu sämre är, om möjligt, ställningen till de andra slaverna. Slovenerna i Steiermark fordra upprättandet af ett nytt sloveniskt rike, och deras fem talmän riktade på landtdagen starka angrepp mot tyskarnes ofvermod. Då regeringen nu förkunnade, att landtdagen snart skulle alslutas, utan att hon ville gå in på diskuterandet af deras sörslag, lemnade de salen och blefvo deriträn uteslutna, likasom de ras stamförvandter i Böhmen straffades för deras uteblifvande. I Krain antog den slove l ! L j