Göteborgsposten – 30 december 1869, sida 1

gen dertill, tänkte sir Oswald i det han återvände till biblioteket. Oh, hvilken väfnad af falskhet hon försökte att snärja omkring mig! Och hon svärtade min nevös namn för att dölja sin egen brottslighet! Han ringde på eu klocka och tillsade betjonten som derefter infann sig att hemta dit mr Eversleigh. Hans norö kom efter några minuter. Reginalds ansigte var fortfarande blekt och egde ett oroligt uttryck. — Jag har skickat efter er, Regivald, sade baroneten, emedan jag har en pligt att uppfylla — en mycket pinsam pligt — men som ej kan uppskjutas. Det är nu nära halftannat år sedan jag upprättade ett testamente som gjorde er arflös. Jag hade, som ni vet, goda skäl till detta steg; men jag har ej sedan hört talas om uagra laster och dårskaper begångna af er, och såvidt jag kan döma her ni blifvit en förbättrad menniska. Det tillhör mig derföre ej att strängt fasthålla vid ett boslut som jag fattade i ett ögonblick af bitter harm, och jag skulle kanhända förut ha satt er tillbika på er fordna plats om jag ej med hela mitt hjerta blifvit fästad vid en annan person. Jag har haft bittra anledningar att ångra min dårskap. Jag skulle kunna harmas på er i anledning af er väns nedrighet, men jag är ej nog svag att göra det. Victor Carrington och jag ha en förfärlig räkning att uppgöra med hvarandra, och den skall bli uppgjord. Jag behöfver knappt säga er att om ni har någon vidare gemenskap med honom, skall ni för alltid förlora min vänskap. — Min bäste onkel, ni kan väl ej förmoda — — Afbryt mig ej. Jag önskar säga hvad jag har att