Göteborgsposten – 30 december 1869, sida 1

österrike. Det finnes intet europeiskt land, hvars inre örhällanden erbjuda en så brokig anblick, som sterrike, hvilket just i våra dagar undergår u process, den der skall antingen föryngra len stora staten och göra den starkare än nåsonsin, eller ock bringa den till att springa önder i en mängd fragmenter, hvilka dess srannar ej skola vara sena att söka åtkomma. in öfversigt af de österrikiska förhållandena orde derför ur många synpunkter vara af inresse, hvarför vi här lemna en sådan, hufvudsakligen efter danska Fiedrelandet, hvars politiska ötversigter ofta äro skrifna med synnerligt framstående talang: Det är en föga angenäm befattning att vara ledare för statsstyrelsen i Österrike; ty det finnes så många och så starka motsatser i detta rike, att det är mycket svårt att tilltredsställa en af dem, utan att stöta emot en annan, ja, stundom emot flera andra, och regeringen kommer dertör ur askan i elden, då hon skaffar sig ro på ett håll. Hela konsten består derför i att lovera mellan dessa skär och draga ut så länge på tiden, tills slutligen nödvändigheten af ett afgörande beslut blir klar och det derigenom blir möjligt att få det genomdrifvet, hvarefter man får tiden att stadga det och folket att tinna sig i det fulländade faktum. Så har det gått med försoningen med Magyarerna och monarkiens tvådelning. Alla ha böjt sig för densamma; czecherna förklara högt, att de ej vilja träda Stefanskronans rätt och sjelfständighet för nära, och polackar och slovener ha vid delegationernas sista sammanträde, isynnerhet vid deras sista gemensamma omröstning hållit med magyarerna, hvarigenom de i tvistefrågorna fått ull stånd en majoritet öfver tyskarne. Detta var visserligen en stor sorg för de senare, hvilka sålunda måst besanna, att rikets tyngdpunkt snarare ligger i Pest, än i Wien, och sorgen okas deraf, att man ser den tydligt framträdande hågen hos de ungerska myndigheterna och isynnerhet hos den förre inrikesministern Wenkheim, att utrota sachsarne i Transsylvanien eller åtminstone försvaga deras ställning så mycket, att de under tidernas lopp måste gå upp i de kringboende magyarerna eller rumenierna, till hvilket de redan äro på god väg. Han kallas derför ock Sachsarnes Haynau. Under det att försoningen med eller rättare eftergifvenheten emot magyarerna ännu är Beusts största förtjenst och vigtigaste handling, så är ock den hållning, regeringen intagit i kyrkofrågorna, kanske äfven oaktadt sin halfhet och obestämdhet, den enda riktiga. Man har gjort det borgerl ga äktenskapet möjligt, och några borgerliga vigslar ha egt rum, få att presterskapet väl måste snart foga sig efter förhållandena; man har tillåtit sjelfva presterna att öfvergå från katolicismen till protestantismen — ett nytt exempel derpå har gifvits i Ötra Österrike, i den stridslystne biskopen Ridigiers stitt — och regeringen har slutligen genom att indraga de