Göteborgsposten – 30 december 1869, sida 1

de förhatliga medel genom hvilka han åter blifvit arfvingen till Raynham. Han glömde Victor Carrington — allt utom sin egen lycka. Han erfor en känsla af triumf. Han lemnade terrassen, gick igenom trädgården och styrde sina fjät mot den jernport, hvarigenom trädgården stod i förbindelse med parken. Han varseblef en gammal man klädd som krämare, lutad mot denna port. En bred slokig hatt nästan dolde den gamle mannens ansigte och ett grått skägg hängde ned på hans bröst. Hans kläder voro dammiga som om han vandrat flera mil och han bar en stor packe med varor på ryggen. Parken var öppen för allmänheten, och denne man hade utan tvifvel kommit till trädgårdsporten i hopp att finna någon af tjenstefolket, som kunde ledsaga honom in i slottet för att låta sir Oswalds talrika hushåll bese da varor han hade till salu. — Gå ur vågen, min gode man, och låt mig passera, sade Reginald då han nalkades porten. Manuen rörde sig ej ur fläcken. Hans armar lågo korslagda öfver porten och han förändrade ej sin ställning. — Låt mig vara den förste att lyckönska arfvingen till Raynham till hans nyvaknade förhoppningar, sade han lugnt. — Carriogton! utropade Reginald. Hvad i bimlennamn är meningen med denna maskerad? Läkaren aftog sin slokiga hatt och torkade sin panna med en hand som syntes brun och skrumpen som en gubbes hand. Ingen förklädnad kunde vara fullkomligare än denna.