Göteborgsposten – 29 december 1869, sida 1

Sir OSwald kramade sin väns hand, djupt rörd af hans ord. Det låg en outsäglig tröst i en sådan vänskap som denna. För första gången sedan midnatt gick en stråle af hopp upp för honom. Han hade alltid litat på sin gamle kamrats omdöme. Borde han ej fortfarande lita derpå? Då kapten Copplestone lemnat honom, gick han in i sitt toilettrum och gjorde en mer än vanligt omsorgsfull toilett samt gick derefter att möta verldens blickar. I stora matsalen fann han alla sina gäster samlade och intog lugnt siu plats bland dem, ehuru åsynen af Honorias toma plats skar honom till hjertat. En dystrare måltid kan man ej tänka sig än denna frukost. Det var långa stunder då ej ett ord yttrades, och den obetydliga konversation som kom i gång var konstlad och tvungen. Den person som kanhända egde mest sjelfbeherrskning och till utseendet var mest lugn bland hela sällskapet var sir Oswald Eversleigh sjelf, ett sådant band visste han lägga på sig för att stå stolt inför verlden. Han hade några ord att säg: hvar och en och visade sig särskilt artig mot de gister som suto honom närmast. Han öponade sina bref med en hand som ej darrade. Men han athöll sig från hvarje häntydan på sin hustru eller på den föregående aftonens tilldragelser. Han hade slutat frukosten och skulle just lemna rummet, då hans nevö nalkades honom. — Kan jag få tala med er några öganblick i enrum? frågade Reginald.