Göteborgsposten – 29 december 1869, sida 1

——— — — ä— —U—— ——— Folkmötena. ble Den förmodan har blifvit uttalad, att dej Y! folkmöten, som under sommarens loppp på så Åli många ställen inom landet forekommo, skulle fö utgora en snart försvinnande företeelse i vårt politiska lif. De voro endast ett medel, trodde man, i en särdeles lisaktig politisk fraktions m händer, att förkaffa åt densamma den röstpluhi ralitet vid riksdagsmannavalen, hvarpå sagde fraktion hade hoppats, och när valen försiggått, när målet således vunnits, skulle hela rörelsen antingen gå till evig hvila eller ock slumra in till dess en ny riksdagsperiod ocb nya representantval återväckte densamma till lit. Denna förmodan bar emellertid icke begannats. Ätven efter det den lagbestämda terminen för riksdagsmannavalen tilländagått hafva dylika möten hållits och de senast försiggångna talrikt besökta folkmötena i SvenljungaVara och Mönsterås ådagalägga av icke ens de besvärligheter en oblid ärstid medför förmått afkyla ifvern för denna sak. Skall man nu glädja sig eller sörja öfver att de spådomar, som uttalats om folkmötenas korta lit, icke kommit att bli förverkligade?: Är, kortligen taladt, hela denna rörelse något att taga vara på för värt fäderneslands politiska utveckling? Vi veta att olika meningar om denna sak finnas. Å ena sidan förmenar det parti, hvars förnämsta representanter inom pressen torde utgöras af Dagens Nyheter och Fäderneslandet, folkmötena innebära det rätta medlet till att hela alla de retvor, hvarmed samhällskroppen är bekajad, under det å andra sidan den mycket sansade delen af våra politici är villig att äfven på förhand, om så skulle erfordras, af fullaste hjerta uppstämma Jliksången vid den missaktade solk rörelsens graf. För vår del tro vi att här, såsom ofta annars, sanningen ligger i midter mellan de båda ytterligheteterna. Det är otvifvelaktigt att dessa möten, i den form de nu hafva, lemna mycket öfrigt att önska; men lika visst är också, att ect verkligt och berättigadt behof ligger till grund för den: och utgjort motivet för deras framträdande. När 1865 års representationsförändring 8: utvidgade gränserna för valrätten och kallade hela klasser af medborgare, de der dittills varit utestängda, till deltagande i de allmänna angelägenheterna, så ålade den på samma gång dem, som sålunda blifvit förklarade politiskt tullmyndige, pligten att göra sig det nya värlvet vuxne. I solkmötena hafva dessa trott sig fiona ett verksamt medel till att förvärfva don politiska uppfostran, hvaraf dem gjordes behof. Arbetare och mindre jordbrukare, till hvilka klasser flertalet af mötesdeltagare vanligen höra, äro naturligtvis förhindrade att följa den politiska utvecklingen i dess elika faser; de mi ste vara nöjda med att erfara dess resultater. Och de föredraga att erhålla dem i det muntliga föredragets form, eller just på det sän. hvarpå folkmötena meddeia dem. Men för att dessa sammankomster skola kunna i någon mån uppfylla de förväntningar, som vid dem sästats, fordras likväl tvenne ting. Först och främst bör ledningen af rörelsen icke uteslutande tillhöra män, hvilka, uran annan åtkomst än den sjelfförtroendet gifver, anse sig liksom hafva tagit patent på densamma. Vidare torde folkmotena böra lokalt begränsas och förvandlas till periodiskt återkommande diskussionssammanträden för befolkningen i en eller ett par kommuner. Det är en underlåtenhet af vännerna til: en lugn, harmonisk och lagenlig utveckling at samhällsskicket, och det blir kanske icke så lätt att afbjelpa töljderna af denna försum— C CL ITE OA 2— mA m m — nh 12 melse, att de hittills endast utgjort passiva åskådare till rörelsen. Massan kommer länge såsart betrakta dem såsom sina bästa vänner, hvilka törst visat sig hysa deltagande för denla), samma, och föra nu dessa dertill endast det nst. behagliga talet om folkets rättigheter, blir det rm. så mycket svårare att vinna gehör för den, t-som anser sig böra erinra om att älven plig ster finnas. Vi medgilva gerna att det icke a rge. ett angenämt uppdrag, som de få sig ålagdt ålihvilka i detta hänseende skola bryta sen Wa-Vid vissa af dessa möten, synnerligast i de NN trakter af landet der rörelsen, så att söga I blifvit satt i system, har nemligen ett politisk rå camaraderie gjort sig gällande, som med stark: band eammanhåller mötesdeltagarne, från ord m. törande-mästaren ända ned till minsta kom parsen. Det tarfvas under sådana förhålan om den kanske mer än vavligt moraliskt mod at am uppträda i en riktning, skiljaktig från den hvilken mötesarrangörernas äsigter gå. lek 1 Ur OSwald kramade sin v