Göteborgsposten – 28 december 1869, sida 1

— ———— — —— AAAA — ——— nom, hvarpå han fick till svar att ingen främmande varit på slottet under hela dagen. Sir Oswald rådfrågade det anonyma brefvet. Det rådde honom utt vänta, men på hvad skulle han vänta? Han nästan blygdes öfver sig sjelf för det han gitvit vika för frestelsen och vandrade dyster och orolig från rum till rum. Betjeningen tände lamporna i slottet, under det sir Oswald gick fram och tillbaka — än i det långa förmaket, än i biblioteket, än på terrassen. Klockan var elfva då ljudet af rullande vagnshjul förkunnade att de lustresande återvände, och till denna tid hade baroneten vaktat och väntat utan att han gjort ringaste upptäckt. Han blygdes bittert öfver sig sjelf derföre att han låtit till den grad narra sig. — Det är ett skämt af någon elak ungherre, som finner nöje i att uppväcka en femtioårig äkta mans svartsjuka, tänkte baroneten. Jag önskar till himlen att jag kunde upptäcka den som skrifvit detta bref. Han skulle finna att det är farligt nog att leka med en mans känslor. Sir Oswald gick att sjelf mottaga sina gäster? Han väntade att få se sin hustru komma med de öfriga. För ögonblicket glömde han alla de misstankar han under de sista fjorton dagarne hyst. Han tänkie endast på det anonyma brefvet och den orätt han gjort Honoria genom att taga intryck af dess mörka anspelningar. Om han fått träffa sin hustru i detta ögonblick, då hvarje impuls af hans hjerta drog honom mot henne, skulle