Göteborgsposten – 21 december 1869, sida 1

hvilka iskyld champagne och mosel frambragte en allt annat än lifvande inverkan. IIan var trög och försoffad, blek och sömnig, liksom en skolpojke som förätit sig och lider af följderna af sin omåttlighet. Den vackra Lydia hade den förödmjukelsen att höra honom tillsäga en af lakejerna att låta honom få plats i ett täckt åkdon, der han kunde taga sig en lur under hemvägen. Reginald Eversleigh intog lordens plats i den vagn, som Honoria bedt Victor Carrington skicka till ruinerna, men som trots detta var den första i den långa raden af åkdon. Reginald var efter hvad det tycktes lika sömnig och föga meddelsam som lord Sumner Howden; men, ehuru han druckit ansenligt, härledde sig hans tystnad ingalunda från ruset. Han visste att Carringtons planer mognat dag för dag; han visste äfven att det afgörande hugget skulle måttas inom några få timmar. Han kände ej beskaffanheten af det tillämnade skurkstrecket, men han var viss om att det skulle medföra olycka och förödmjukelse för sir Oswald, armod och vanrykte för Honoria. Med föga behagliga känslor väntade han på utveckligen af sin väns planer. Då allt var färdigt för afresan, upptäcktes det, att den kära lady Eversleigh fattades. Betjenten skickades ut i alla riktningar för att söka henne, men utan framgång. Sir Oswald var äfven försvunnen; men Plummer, den gamle lakejen, underrättade mr Eversleigh att hans onkel ridit ensam bort för några timmar sedan och alldenstund några af sällskapet sett baroneten lemna middagsbordet