Göteborgsposten – 21 december 1869, sida 1

ANLAO2 MV —x 2 VV ——— — betydligt modifiera den i början af förordningen uppställda allmänna regeln, synas oss fattigvårdsstyrelserna ega en legal grund för sitt förfarande att tilldela understöd äfven åt den villige men fattige arbetare, som någon längre tid utan eget förvållande varit i saknad af arbetsförtjenst. Brist i förmågan att arbeta och saknaden af tillfälle till arbete äro tvenne former af arbetslöshet, hvilkas inflytande på arbetarens förmåga till sjelfuppehälle är lika stort. Erkänner samhället det vara sin pligt att i förra händelsen träda emellan, så bör samhället också göra det i det senare fallet. Och hvarest lagens grund är densamma, der måste ätven dess stadganden antagas vara desamma, såvida icke fullt klara och tydliga bestämmelser hindra ett dylikt stadgande. I det utlåtande som kammarrätten afgifvit öfver sattig vårdskomitns förslag, anmärker denna myndighet att ganska många af dem, som yrkat fattigvårdens nu föreslagna frivillighet, otvifvelaktigt hoppats och föreställt sig att kommunerna skulle, oaktadt den nya lagen, bibehålla sin fattigvård lika vidsträckt och lika ordnad som hittills. Äfven vi tro, att ett bland hufvudskälen till obenägenheten mot den nu gällande fattigvårdsstadgan varit det, att man ansett densamma fastställa såsom juridisk rättighet hvad som på sin höjd kan anses utgöra en moralisk fordran, och att man, blott denna förmenta teoretiska oriktighbt borttages, icke är ovillig att fortfarande nedbrkasta sig samma ekonomiska uppoffringar för fattigvården som hittills. I större, mera förmögna kommuner, 1 hvilka sinnet för det allmänna länge gjort sig gällande på öfriga områden, komme troligen också att så ske. Men man! måste erinra sig att den nya lagstiftningen äfven skall tillämpas i aflägset liggande land nmanen, hvilkas innevånare föga äro intresserade af allmänna angelägenheter och sjelfve föra en hård strid för sin existens. Dessa samhällen skola nog begagna sig af den dem meågifna rätt att på den nya lagens grund omordna sina sattigvårdsförhållanden. Låtom o8s då tillse, huru förhållandena skola gestalta sig inom ett samhälle, hvarest anordningarne för de fattiges vård komma att hålla sig inom de gränser, förordningen uppdragit. De enda kategorier af fattige, för hvilka den obligatoriska fattigvården qvarstår, äro de 8. k. absolut hjelplöse: vansinniga och föräldralösa barn under 15 år. Huruvida sjuklingen, krymplingen, barnet till föräldrar hvilka alldeles åsidosätta vården om detsamma, den ålderstigne, den redlige arbetaren, hvars. tillfälliga nöd hotar att förstöra det enda kapital han eger, hans arbetskraft — huruvida dessa skola erhålla något understöd eller icke, detta beror helt och hållet på godtycket hos en fattigvårdsstyrelse, i fråga om hvilken sättet för dess utväljande för ingen del innefattar garantier för att densamma nödvändigt skall befinna sig på höjdpunkten af sin tids filantropiska bildning. Om nu, såsom otta kommer att bli förhållandet, en sådan nödställd blir ohulpen, så är den enda anvisning till räddning, hvilken lagförslaget har att lemna honom, den att ligga, och härigenom har ett sätt att förvärfva sig lifsuppehälle blifvit lagligen erkändt, hvilket samhället hitintills velat undvika, äfven om det endast kunnat ske medelst stora ekonomiska uppoffringar från dess mera lyckligt lottade medlemmars sida. Man talar om att under nuvarande förhållanden böjelsen till välgörenhet skulle minskas derföre att något fordras som tvång, hvilket endast bör utgöra en frivillig gärd af menniskokärlek. Om man något mera allmänt gåfve akt deruppå, att man utöfvar en god gerning äfven när man med godt hjerta betalar sin fattigskatt, så skulle kanske detta tvång förlora mycket af sin förhatlighet. Man skulle kanske till och med känna sig tacksam för att nöden infinner sig i gestalten af en debetssedel, istället för att inställa sig i sin personliga skepnad. Ty det tvång, som i sistnämnda fall utöfvas, är ofta icke mildare, ehuru af mera ideal art än det förra. Men visst är att den form för välgörenhetens utöfvande, som hädanefter skulle bli den vanliga, innehåller större anledningar till att antaga det den omtalade böjelsen skall minskas, än hvad de nuvarande förhållandena innebära. Redan den omständighet, hvilken vi förut omnämnt, att det blir möjligt för den samhällsmedlem, hvars medlidsamhet icke bjuder honom motsatsen, att i de festa fall undandraga sig deltagandet i omkostnaderna för fattigvården, är icke synnerligen egnad att uppmuntra de öfrige till att draga bördor, hvilka härigenom falla så mycket mera ojemnt. Dertill kommer vidare en berättigad tvekan hos den enskilde, huruvida han icke möjligen