Göteborgsposten – 21 december 1869, sida 1

ty 19 TeC.7 IrtLtIMur. .Ai—— Pattigvärdssrågan. II. Böjelsen för Spiel und Trunk utgjorde redan i äldsta tider ett af karakterslytena hos folken af den Germaniska stammen. Dessa fel, som af en stigande folkbildning ännu icke hunnit utplånas, torde vara en hufvudorsak till att sparsamhetsdriften i vårt land icke stigit till samma höjd som i åtskilliga andra länder. Att anse vår fattigvärdsstadga och den ur densamma härflytande vissheten för den enskilde, att han i händelse af yttersta nöd kan göra anspråk på samhällets understöd, såsom en hufvudsaklig anledning till vår nations underlägsenhet i detta hänseende, det innebär en icke ringa öfverdrift. På samma sätt förhåller det sig med det anmärkta felet hos fattigvårdslagen att den skulle uppmuntra till förhastade äktenskap. När ett ungt par står i begrepp att stifta hjonelag, ligger tramtiden för dem vanligen klädd i hoppets färger. Skulle i det ögonblicket för deras inre öga framstå bilden af en familj, som lyder under en fattigvårdsstyrelses husbondevälde, så komme denna säkerligen att snarare utgöra ett medel till att hindra än befrämja det tilltänkta giftermålet. Och om endast lagens stadganden att understöd blott lemnas till de nödvändigaste behofven och alltid med beräkning af understödstagarnes arbetsförmåga, att vid full fattigförsörjning dessas arbetskrafter till ersättning användas i fattigvårdsstyrelsens tjenst, samt att mot den liknöjde familjefadren stränga korrektiver böra begagnas — om dessa stadganden blifva en sanning, då torde de lockelser, hvilka man velat anse det nuvarande fattigvårdssystemet innefatta, befinnas vara föga retande. Men oförnekligt är att de medel, som i dessa hänseenden stå fattigvårdsstyrelserna till buds icke alltid användas. I sådant fall böra likväl anmärkningarne riktas mot tillämpningen, icke mot grundsatsen. Som sattigunderstöd är en nödhjelp af kristligt deltagande för den behöfvande, vare allt pockande, då understödet sökes eller klandrande utlåtelser om dess beskaffenhet, då det emottages, alldeles förbjudna, säger fattigvårdslagen. Enligt vårt förmenande grundar sig, såsom vi redan antydt, den legala fattigvården icke blott på ett religiöst bud, icke blott på samhällets kristliga karakter, utan en så dan måste förekomma i hvarje stat, som upptagit förverkligandet af humanitetens fordringar bland sina ändamål, ja, det kan ifrågasättas om den icke måste betraktas såsom en ersättning för de inskränkningar i den individuella friheten, hvilka samhällslifvet medför. Men när nu en grundsats, sådan som den anförda, finnes uttalad, så är derigenom den kritik alldeles afväpnad, hvilken man velat rikta mot nu gällande fattigvårdsordning på den grund, att den är egnad att framkalla pockande anspråk. Genom denna är nemligen en tydlig anvisning lemnad om den synpunkt, ur hvilken de myndigheter, hvilka ega pröfningsrätten i detta hänseende, skola behandla dylika anspråk. Efterlåtenhet i denna punkt antyder återigen en brist i tillämpningen. Deremot torde det icke uteslutande bero på en felaktig tillämpning, såsom man velat anse, när fattigunderstöd meddelas äfven åt arbetsföra personer. Väl är det sannt att fattigvårdsförordningen i sin första paragraf för åtnjutandet af fattigunderstöd förutsätter befintligheten af någotdera bland följande vilkor: bristande arbetsförmåga, vanförhet eller sjukdom, samt att en senare k. kungörelse till yttermera visso till denna lagt ett stadgande af innehåll att arbetsför och frisk person vore skyldig att försörja sig sjelt. Men redan i förordn:s 6 S omtalas det förhållande att någon söker fattigunderstöd i anseende till det hinder för sjelfförsörjning, som vården at barn föranleder, och längre fram stadgas utteryckligen att när i följd af missväxt eller annan allmännare olycka sådan inskränkning i eljest vanliga tillfällen till erhållande af arbetsförtjenst eger rum att arbetsföra personer utan eget förvållande äfventyra nöd, skall fattigvårdsstyrelsen söka bereda möjlighet för dem att erhålla arbete; hvarjemte söreskrifter äro meddelade för det fall att anskaffandet af arbetsförtjenst skulle öfverskrida kommunens förmåga. I dessa och likartade stadganden, hvilka