Göteborgsposten – 20 december 1869, sida 1

bli följden af att en hop halfrusiga män trängdes omkring honom med sina högljudda uttryck af deltagande? Hvad jag har att föreslå är detta: jag reser oförtöfvadt till sir Oswald i min egenskap af läkare. Jag har en gigg och en häst i beredskap i dender furudungen som ni ser derborta — den säkraste häst och del lättaste äkdon jag kunnat träffa på. Om ni vill sätta er upp i detta åkdon efter denna häst, skall jag köra er öfver heden och vi skola inom en halftimma vara vid ruinerna. Har ni mod att på det sättet vara mig följaktlig, lady Eversleigh, utan att ni blir bemärkt af någon? — eller vill ni vänta på er vagn och tilldess alla deder bullersamma menniskorna äro färdiga att rusa med er? Högljudda röster hördes från tältet under det läkaren talade, och Honoria insåg att han yttrade sig klokt. — Ni har rätt, sade hon; dessa menniskor böra ej få veta om olyckshändelsen förrän min man är tillbaka på Raynham, Me å bäst är att ni tillsäger Plummer att skicka vagnen efter oss. En vagn behöfves för att föra sir Oswald från ruinerna i händelse han kan flyttas. — Sannt, svarade Victor; jag skall uträtta det. — Och fort! utropade lady Eversleigh; skynda er, jag ber. Ni skall finna mig under furuträden då ni återkommer! Förspill ej någon tid med ord, mr Carrington. Kom ihåg att det gäller lif eller död. Victor lemnade henne och hon gick till den lilla furudungen, hvarest hon fann den omtalade giggen och hästen stående nära densamma, fullt selad och med betslet fastbunden vid ett träd.