Göteborgsposten – 18 december 1869, sida 1

ögonen? Stefan! Skicka på ögonblicket hela skräpet tillbaka! Ah! vore jag endast hemma i mitt eget land, vid Sant Sergius jag skulle låta ge den fördömde fransosen hundrade slag af knutpiskan! Porträtterna återskickas och räkningen med, men fotograferna i Paris låta icke spela sig på näsan af någon, allraminst af en furste, som vill betala med piskslag istället för bankonoter. Finnen på nästippen är helt enkelt en fluga som i det betydelsefulla ögonblicket gnuggat sina fötter på den furstliga näsan och skelandet har uppkommit derigenom, att egaren till berörde höga näsa icke ett ögonblick kunnat låta bli att snegla på sina mustaschspetsar, menar fotografen och fordrar sin betalning. Den i sin egenkärlek grymt sårade fursten vägrar hårdnackadt och fotografen är just betänkt på att draga honom inför domstolen, då han plötsligt får en ide Det är just i dagarne efter Pantinska mordet. Tropmann, Tropmann, ljudar det i hvarje vrå af den stora verldsstaden och återskallar derifrån till hvarje vrå af jorden. Alla ha hört talas om honom, men ingen utom M. M. Douet dArcq, Roubel och konsorter ha sett honom. Ett kungarike för hans porträtt! Eu kungarike? Nej, heller ett hospodardöme, tänker fotograten och skickar hela packen med den genstörtige furstens porträtter, försedda med Tropmanns namnteckning till närmaste librairie och en halftimme derefter hänga ko lossala plakater i boklådans ännu kolossalare fönster och på plakaterna läses: On vend ici le portrait de Vassassin Tropmann!!! Annu en halftimma och icke ett enda porträtt finnes qvar! Nya beställningar inlöpa till fotografen, ännu i dag gör kanske denne i pseudo-Tropmannska porträtter och är då förmodligen vid det här laget stormrik, tack vare en näsvis fluga, ett par superfina mustachspetsar och en knusslig duodesprins. Men bland den eleganta verlden i Boulognerskogen hette det dagen derpå: Aon Dieu! Vet ni hvem Tropmann är? Just den der unga, vackra karlen, med de ståtliga mustascherna och det eleganta ekipaget, ni vet!Men fursten han pryglade upp sin trogne Stefaun i brist på någon bättre och for hem till sitt lard igen, svärjande ve och förbannelse öfver fotografen, Tropmann — och sin egen dumhet. Hurn lyckligt att våra svenska sotogra fer icke äro lika indel kata. Eljest skulle det nog kunna hända, att en och annan som händelsevis glömt bort att betala sin lilla räkning hos fotografen en vacker dag fick se sig skyldra i gathörnena under namn af LasseMaja, Dalpelle, Göthe, Anna Brita Pehrsson eller Margaretha Larsson! Lucia-dagen har passerat och Julen rycker allt närmare. Tillsvidare ter den sig kulen och otreflig nog. Det ser nästan ut som om vi i år skulle få erkänna ofelbarheten af bondepraktikans vishetsregel: När Anders braskar, så slaskar Jul! Men så märkvärdigt väder ha vi ännu icke här haft som man i Måndags hade i Wenersborg, hvarom följande står att läsa i en af stadens tidningar: Luciadagen i går firades efter häfdvunnet bruk med revelj. Det var nemligen den flitige och uppmärksamme skarpskyttemusiken, som nu på detta angenäma sätt väckt stadens innevånare. kn särdeles egendomlig anblick var det att skåda de små lyktor med itända ljus, som musikanterna placerat på möss skärmarne, för att såsom sjelflysande kroppar kunna skrida fram i det tjocka morgondunklet, hvilket de få tända gaslyktorna mindre skingrade, än de gjorde detta på det långa afståndet dess mer ogenomträngligt. Vi ha tagit oss friheten kursivera den tirad som synes oss vara en ypperlig illustration till Tegnörs bekanta sats: det dunkelt sagda, är det dunkelt tänkta! Har ni lust att företaga den sedvanliga julvandringen? — Ni vill, åh förtjusande! Men hvad hör jag, ni uppställer vilkor, nåväl, låt höra! — Jaså, nå det kan man väl gå in på, att först besöka hrr Lund-Leibergs och C. F. Anderssons välförsedda växthus för att fägna vära ögon med de vackraste exemplar af Floras täcka barn — men egentligen för att beställa mossa och grönt till julbordet. Ursäkta, men jag måste först göra ett flygande in till hr Axel Stibery, det finnes ingen planta på jorden, hvars doft i mitt tycke öfvergår den af Nicotiana Tabacum. Så der ja, nu å vi färdiga... er arm, om jag får be. Och nu en avant! Minsann klarnar icke himlen och — hvad nu? Ni ger till ett rop. Er nya kappa är förstörd. Det är duschen från en gaslykta, hvilken nyligen i drypande tillstånd lemnats åt sitt öde af en välvillig krabat till lykttändare. Ni måste gå hem... byta om ... goda lynnet förstördt . .. slår julvandringen ur hågen: Tändare! Tändare! Tändars! Det är ert fel att i år icke Muffar! Muffar! Muffar! — Skridskor! Skridskor! Skridskor! — Leksaker! Leksaker! Leksaker! — Billig Jullektyr! — Julgranskonfekt! — Presentkort å Handskar! — D:o å Musikalier! och mera sädant seglade in i Veckokrönikan! Och så godt var det. Publiken hittar nog ändå at sig sjelf till de bästa varorna och de billigaste priserna, utan att någon annan behöfver exponera expositionerna! Måtte publiken äfven hitta till Nya Teatern i afton! Detj är den andra subskriberade konserten till förmån för en del af italienska operans medlemmar, som då går af stapeln. Ett program som erbjuder ouverturerna till Fidelio och Wilhelm Tell, 4 nummer ur Rossinis ÅMessa, Haydus afskedssymfoni, soli af m:ll Domasr. hrr Sabatini och Patti samt 2