Göteborgsposten – 18 december 1869, sida 1

Ej Jag ville ens i drömmen Vara Rysslands czar, Men för dessa furstendömen Ständig hospodar! sjunger Talis Qvalis vid åsynen af den sköna Zuleimas halfbeslöjade behag. Ja, gudbevars, nog kan det kännas trefligt att vara hospodar under sådana förhållanden, men hin måtte vara det, när, det är fråga om pariserfotografer. Man är ung, rik, högättad, furste af renaste Moldauervatten med lindrig vallachisk anstrykning, och önskar helt naturligt att se sitt nobla jag ;ergifvet af en fotografisk artist som står på höjden af sin konst. Nåväl! Man befalier fram sitt ekipage, kastar en sista blick i spegeln för att öfvertyga sig om att lockarne ligaa i orubbadt men ändå ledigt skick, atc mnstaschspetsarne, tack vare äkta, veritabel Bajutsehskinos äro lika uddhvassa som en kors:kavskas stilett, sveper sobelpelsen omkring gig och rullar åstad till Nadar, Disderi, Pitit eller någon annan celebritet, hvars rykte tilltagit i samma mån som han sjelf excellerat i astagande. Ekipaget stannar, det eldiga anspannet, förtretadt öfver att så snart bli hejdadt i sin snabba fart, skakar sina halsar, som komma äskådarne att tänka på de smidiga rörelserna hos en svart svan, frustar så att skummet kastar sina snöhvita perlor på seldonens spegelblanka silfverbeslag och dansar under den skäggige kuskens vana hand som skolhästarne i Cirque de VImperatrice. Några minuters klättring i halsbrytande trappor och man befivner sig i ateliern, några timmars sitiningn och fotografen småler ett förbindligt: Cest assez, monsieur le prince! Ekipaget rullar ut i Boulognerskogen för att jemte sin egare beundras af tout le monde, demi-monden inberäknad.