Göteborgsposten – 17 december 1869, sida 2

ht YMU UIVMIRGCII HU C1I1CI 111. Den vacklande sinnesart, som synes äter hafva gjort sitt inträde i Tuilerierna, gör sig märkbar i det successiva affallet från Ollivier, som stått färdig att med sitt nya system öfvertaga regeringstömmarne. Det blåser onekligen en ny reaktionär vind i Tuilerierna och om någon afgjord benägenhet derstädes att inslå en ny, fullt parlamentarisk bana, synes det ej längre kunna vara tal. Man vill, såsom Ibsen säger, gå på Accord och, om det läter sig göra hålla sig qvar vid statu quo. För att kunna detta, måste man tillaga en majoritet inom lagstiftande kåren, och der finnas gamla Mamelucker och Arkadier, som ingenting högre begära, än att få promenera, chapeau bas, i Tuileriernas gyllene salonger och dricka nådens solsken från kejsarinnan Eugenies sköna läppar. ber finnas äfven sådana demi-eatisfaits, som gerna vilja bli det helt och hållet och nu redan äro mer än till trefjerdedelar vända bort ifrån Ollivier. Dessa skola naturligtvis alla tillsammans lätt kunna bilda en majoritet, som skall rösta i solsken och slask med regeringen, äfven i hennes närvarande sammansättning. Stödd på ett dylikt votum, skall kejsaren indraga middagsbjudningarne till Ollivier och låta allt förbli vid det gamla, och ministören Forcade sitta qvar under Rouhers inspiration. Ollivier skall nödgas att tillsvidare låta sig nöja med att utgifva en ny politisk broschyr om sina samtal med kejsaren och finna sig ännu en gång ha begagnats till bulvan. Den småsluga intrigpolitiken i Tuilerierna skall ha brutit med mellan partiet, som annars skulle drifvit dem in i andra spår. Man skall kanske inbilla sig dermed ha vunnit en seger; men den kan komma att stå dyrt nog, ty oppositionens leder skola nu förstärkas i en grad, som kan bli betänklig nog för regeringen eller kanske rättare kejsardömet: man skall en annan gång ej låta sig nöja med en Olliviers program; hvilket nu skulle tillfredsställt för någon tid. Det är för kejsardömets egen skull man kan beklaga denna tvehågsenhet, eller rättare denna ovilja mot att taga ett bestämdt steg iden utlofvade riktningen; ty i Frankrike är nu den insigten vaknad, att det närvarande tillståndet ej kan fortvara och att ett nytt styrelsesystem måste inslås. Kejsardömet kan ej uttrampa denna frihetsgnista. Det skall vara dess fel, om den blir en brand. Inom lagstiftande kåren har grefve Röratry föreslagit, att man skall ur budgeten stryka de summor, som föreslagits för underhåll af kejsarinnans och prins Napoleons yachter, och i stället använda dem för fattiga matroser. Vid diskussionen om Chaix dEstangels val angreps detta af Jules Ferry, som bland annat sade emot ministern Forcade, att man icke bör uttala några storartade fraser öfver friheten, utan bemöda sig om att tillämpa henne. Crmieux tänker inkomma med ett lagförslag angående återställandet af lagen om åktenskapsskilnad i Frankrike. Denna bestod trån 1791 till 1815, då den vid bourbonernas återkomat afskaffades. Under juliregeringen och 1848 års republik bemödade man sig förgäfves om att få lagen återställd. Under det verlden står afvaktande hvad Som skall följa i Frankrike, sysselsätter man sig i England med ett intressant moment ur nyaste tidens historia. Den ansedda tidskriften Edinburgh Review har neml. innehållit en skarp uppsats mot Bismarck, som deri tillvitas att hafva före 1866 års krig bedragit konung Wilhelm och städse meddelat horom den österrikiska pressens dagliga sngrepp, medan han deremot sorgfälligt förhemligat de preussiska tidningarnes utmanande artiklar, kortligen, tidskriften söker bevisa, att Österrike fallit offer för grefve Bismarcks hat. Häremot uppträder nu North German Correspondent, ett litografieradt blad som tillsändes de engelska tidningarne från Berlin. Det säges i detta blad, hvars eanningsenlighet dock ej är mera viss, än andra dylika meddelanden från Berlin: Det är för de invigda väl bekant, att Venedig afträddes till Frankrike, innan ett skott ännu lossats år 1866 och att d. 12 Juni 8. å. en dag efter kejsar Napoleons bref till Drouyn de Lhuys, en öfverenskommelse ingåtts mellan kabinetten i Wien och Paris, enligt hvilken Frankrike skulle, efter det Preussen störtats, göras skadeslöst, d. v. 8. erhålla venstra Rhenstranden. Denna öfverenskommelse var den tvingande orsaken till att konung Wilhelm dress in i ett för hans konungarikes upprätthållande oundvikligt krig, och han förde i sjelfva verket en sjelslörsvarets kamp för Preussen och för Tyskland. Tidn. Spectator anmärker till dessa meddelanden, att de måste ofördröjligen förnekas af en eller de båda ifrågavarande personligheterna, emedan de deri framställda förhållandena äro af den aldra största vigt. Englands parlament har ajournerats till d. 8 Februari. Det lyckliga fullbordandet af Suezkanalen har framkallat ett liknande företag i England. Ett projekt har nemligen dykt upp om att förena Engelska kanalen med Bristolskanalen genom en kanal, hvilken, börjande vid Bridgewater bugten och slutande vid Exeflodens mynning, öppnar tör handeln mellan England och kontmenten en ny, nära 300 eng. mil kortare sjöväg och samtidigt helt och