Göteborgsposten – 17 december 1869, sida 1

———77——— a 000000 0 — Nej, mylady, sir Oswald lät sadla honom för en fjerdedels timma sedan och red bort. — Har sir Oswald ridit bort? — Ja, mylady. Han fick ett bud, tror jag, under det han satt vid bordet och red bort så fort han kunde tvärsöfver heden — det är närmaste vägen till slottet, som ni vet, mylady, om det också icke är den angenämaste. Honoria blef mycket ängslig. Hvad betydde denna plötsliga affärd? — Vet ni ej hvem som förde till honom budet från Raynham? frågade hon lakejen. — Nej, mylady. Jag vet ej ens bestämdt om budet var från Raynham. Jag endast gissar det. — Hvarföre tog ej sir Oswald er med sig? — Jag kan ej säga det mylady. Jag frågade baroneten om jag skulle åtfölja honom och han svarade, att han helst ville rida ensam. Detta var allt hvad Honoria kunde få veta af lakejen. IIon gick tillbaka till tältet, hvarifrån ljudet af röster och skratt blef allt högljuddare. Damerna hade samlats på en stor gräsplan nära ekdungen der musiksällskapet befann sig. Här svängde de yngre medlemmarne af sällskapet om i en glädtig vais efter en af Strauss vackraste kompositioner, under det de äldre suto här och der på trädgårdsstolar eller kullfallna trädstammar och sågo på. Honoria Eversleigh kom obemärkt till tältet och närmade sig en af de öppningar som voro minst begagnade. Här fann hon en betjent, som hon skickade in i tältet