Göteborgsposten – 17 december 1869, sida 1

Hartter, 72 år, 13 Doc., Hästveda (Skane). Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 16 December. Huru tiderna förändras! Tror ni väl att det för tjugo år sedan skulle varit möjligt för regeringen att, såsom nu skett, organisera en hel skogsförvaltningsstat, hvars personal, upp räknad i Posttidningen, toge mer än två spalter i anspråk? Visst icke! Då ansågs all skogsbetjening öfverflödig. Peter Jönsson i Träslanda ville (vid 1856 års riksdag) hafva den alldeles indragen, och riktigt lugnt blef det ej i landet, enligt hans förmenande, förr än kronbetjeninga gick samma väj, som di dare skogsharra. och många i hedervärda bondeståndet instämde med honom. Men nu har opinionen förändrat sig. Kommunismen, tillämpad på skogshushåliningen, röner numera inga sympatier. Man har ändtligen insett att statens skogsegendom är af ett ganska betydande värde och representerar ett stort kapital, som, rätt värdadt, kan och skall lemna en ganska betydlig statsinkomst. Dertill. fordras likvisst att statsskogarne skola systematiskt skötas och väl öfvervakas. Det är lika glädjande som anmärkningsvärdt att man icke velat öfrverlemna vården öfver statens skogar åt kommunalmyndigheterna. Inled dessa icke i frestelse, har man sannolikt tänkt, och deri har man utan tvifvel gjort ganska rätt. Med särdeles nöje har jag genomläst den nya instruktionen för skogsstyrelsen och skogsstaten. När den någon tid blifvit tillämpad är det visst icke osannolikt att den skall framställas såsom ytterst sträng. En obestridlig sanning är, att i den ställas stora fordringar på den till statens skogsförvaltning hörande personalens skicklighet, drift och rättrådighet — likaledes att skogsstyrelsen blifvit tillagd en stor makt öfver sina underordnade; men en styrelse utan makt är ett oting, och man börjar blifva alltmera ense äfven derom, att en styrelse som saknar makt icke förmår uträtta något gagnande. Hvad säger ni om att erkebiskop Reuterdahl verkligen ingått med en und. begäran till regeringen om en propositions aflåtande till riksdagen att pension mätte honom beviljas vid atskedstagandet? Ingen svensk protestantisk erkebiskop har hittills tagit atsked, knappast tänkt på en sådan åtgärd. Alla erkände att erkebiskop Reuterdahl oaktadt sin långt framskridna ålder väl fyllde sin plats som ordförande i kyrkomötet. Men ingen må förtycka honom ifall han anser sina kropps: och själskrafter icke vidare tillräckliga vid ev nytt kyrkomöte — för ett urtima kyrkomöte, som regeringen möjligen kan inkalla näst. kommande höst. Det är ju äfven möjligt att erkebiskopen anser att Upsala stift nu behöfver en kraftfullare styresman. Om grannlagenhet vittnar den åtgärden att erkebiskopen icke sjelf uppgaf huru stor pension han önskar, utan öfverlemnar bestämmandet deraf åt pensionsgifvarne. Kändt är att erkebiskop Reuterdahl varit lika gästfri som välgörande, och det är icke troligt, knappast möjligt, att han kunnat lägga upp något kapital för ett bekymmersfritt privatlif. — Men jag betvitlar dock att pensionen beviljas af riksdagen. Ett afslag får då tagas som riksdagens önskan att erkebiskopen stannar qvar på sin plats, och det går äfven för sig. Enligt hit anlända bref från Skåne gör man sig der särdeles rolig öfver en från samma provins utsänd anka), som nu går igenom en stor del af tidningspressen. Det låter stort, att ett bolag bildat sig till skydd mot tryckfrihetens missbruk, och att detta bolag skall uppsätta en tidning i Lund. Visserligen ha skäningarne rik tillgång på penningar, de ha fått en ypperlig skörd och exporten är ofantlig; men att använda penningar på ett tidningsföretag, dertill äro skåningarne sannerligen allt för praktiska. Det afsedda skyddet mot tryckfrihetens missbruk kan ju vinnas för vida billigare pris, om man blott ger sig till tåls. Vid publicist-kongressen i Göteborg förliden sommar tillsattes ju en komite som skulle uppgöra förslag till ny tryckfrihetslag. Det hade visserligen varit önskligt om komiterades arbete blifvit färdigt så att det kunnat i form af motion ingifvas till den på nyåret sammanträdande riksdagen. Men komiterade ha betingat sig god tid — väl lång tid måhända, särdeles med hänsyn dertill att de i alla andra vigtiga frågor vanligen uttala sig lika snabbt som säkert. Emellertid dröjsmälet är välbetänkt, ty allt lagstistnings— —