Göteborgsposten – 16 december 1869, sida 1

i det rätta måttet träffar den rätta handen, och den välvillighet hvarmed dess gåtvor räckas gifver dem ett värde, som ofta tillförsäkrar ät dem en bättre användning än åt det motvilligt tillmätta understödet från ett sattigvårdssamhälles sida. Men den legala och den frivilliga fatigvården göra icke heller hvarandra obehöfliga, utan äro tvärtom hvardera den andras nödvändiga tyllnad. Den förra drager blott de yttersta gränserna, öfver hvilka ett samhälle, vare sig kristligt eller icke, omöjligt kan tillåta en medlems nöd stiga, och inom det sålunda begränsade området träder sedan den trivilliga fattigvården in för att fylla de luckor, hvilka den legala faltigvården lemnat efter sig. Ett fattigvårdssystem, byggdt endast på trivillighetens grund, skulle dock ega stora brister. Vid ett sådant legaliseras en beskattningsmetod, der skatteobjektet blir det goda hjertat och der hjertlösheten erhåller premie, i det den befrias från att deltaga i skattens utgörande. Det innebär ej heller någon garanti för att sambällets pligt emot dess nödställda likar uppfylles. Hafva icke äfven våra dagar bevittnat den händelsen, att i det land, hvarest den privata välgörenheten kanske är störst och hvarest de enskilda välgörenhetssällskaperna ega den sastaste organisation, menniskor hungrat ihjel? Den enskilda barmhertigheten, huru storartad och väl ordnad den än må vara, förmår dock aldrig åstadkomma en så fullständig organisation som den legala fattigvården utgör. Framgången i dess bemödanden beror hufvudsakligen på entusiasmen hos dem, som srivilligt egnat sig åt dess sak, och denna entusiasm vexlar med personerna. Endast tveksamt klappar nöden på dess dörr, och sjelf förmår den ej att alltid uppsöka densamma. Till styrelsen i ett somhälle med obligatorisk fattigvård leder deremot en banad allom känd stig; auktoriteterna äfven inom andra sörvaltningsområden måste på embetets vägnar understodja en sådan styrelse; den behöfvande, som är i sim goda rätt, vet att han verkligen när eger en rättighet att göra gällande, och den medmenniska, hos hvilken viljan att hjelpa är större än förmågan, törs här uppsöka den yttersta nöden, enär han vet att om värfvet blir för tungt för hans skuldror han kan öfverflytta det på samhället. Befintligheten af en legal fattigvård förer med sig en annan fördel af mera praktisk vigt. Det är nemligen en naturlig rättighet tor den onskilde att törflytta sig hvarthän han behagar, och om han begär sina likars understöd, så är detta en handling för hvilken han blott kan vara ioför sig sjelf ansvarig. Likväl anse statens lagar lösdrifveri oeh bettlande såsom otillåtliga handlingar, för hvilkas begående straff kunnat fastställas. Staten är dervid utan tvifvel i sin goda rätt, ty dessa handlingar äro hinderliga för uppnåendet at åtskilliga vigtiga statsändamål, men blott på det vilkor, att den undanrödjer de orsaker som understundom gifva dem ett högre berättigande. Saknas t. ex. i den fattiges hemort hvarje tilltälle för användning af hans arbetskratt, så vore det, såsom hvar man finner, en den omenskligaste gerning att vilja binda honom vid hemmets torfva, att hindra honom ifrån att annorstädes söka sitt uppehälle, äfven om han på sin väg till dessa andra ställen måste genom bettlande uppehålla sig. Så vigtiga äro dock icke de samhällsändamål som genom vagabondage möjligen sättas på spel att, för att förekomma detta, en enda menniskas lif verkligen må komma i fara. Vår närvarande fattigvårdslag har kunnat intaga stränga bestämmelser i detta hänseerde, ty den har å andra sidan tillförsäkrat den fattige vissheten derom, att om han blott ställer sina arbetskrafter till samhällets förfogande, vill detta i sin ordning skydda honom och dem som honom tillhöra från nöd. Blott härigenom äro kommunens rätt till husbondevälde, rätten att ådöma tvångsarbete å den tredskande och rätten att behandla vagabonden såsom en öfverbevisad missdådare förklarliga, ty ur preventiv-justisens begrepp låter icke en dylik stränghet sig härledas. ktt samhälle har till pligt att anse hvarje sin medlem såsom rir bonus (en redlig medborgare) intill dess motsatsen blifvit konstaterad! Huru det nya förslaget uppfyller dessa rättvisans fordringar, skola vi längre fram tillse ——— LZ2 2 2 2x121mmem—