Göteborgsposten – 16 december 1869, sida 1

— 0O00O0O0O0O0OOOOO i— tänkte hon. Hvilken grym hemlighet är det som skiljer oss åt och som nästan krossar mitt hjerta? — Kom, lady Eversleigh, ropade åtskilliga röster; vi vänta på ert sällskap till Wiazards Cave. Denna picknick var utomordentligt lyckad. Elegant klädda damer och män med aristokratiskt utseende vandrade här och der i skogen och vid randen uf vattenfallet, än i små glädtiga kotterier, hvilkas samtal och skratt klingade högt i den balsamiska luften, än parvis inbegripna i samtal af mera förtrolig karakter. Till hälften dolda i en liten ekdunge befunno sig några musikanter vid ett regimente, hvilka sir Oswald låtit hemta från en garnisonsstad, och den lifvande musiken bidrog mycket att öka festens behag. Lydia Graham var så lycklig som det är möjligt för en elak qvinna att vara. Hennes afundsjuka känslor voro lullade till ro för tillfället af den njutning hennes egen triumf förskaffade henne; den unge lorden tycktes nemligen vara fullkomligt fängslad af hennes bebag och egnade sig uteslutande åt att visa henue sin uppmärksamhet. Hon trodde sig nu omsider ha gjort en eröfring, som var mera värd än någon af dessa föregående eröfringar, hvilka alla slutat med bitter missräkning. Hon kastade ljungande blickar på lady Eversleigh, då hon tänkte på att hon genom eröfringen af denne unge ädling skulle erhålla en högre rang och större rikedom än sir Oswalds afundade hustru. — Såsom lady Sumner Howden skulle jag kunna se herrskarinnan på Raynham Castle öfver axeln, tänkte hon.