Göteborgsposten – 16 december 1869, sida 1

ligen vid kanten af en skog; det lustresande sällskapet steg ur och man vandrade i grupper om två å tre personer framåt på de skuggrika gångstigar som ledde till Wizards Cave. stund för att se om hennes man skulle närma sig henne och erbjuda henne sin arm; hon hade ett svagt hopp att han skulle göra det äfven i trots af hans syubara köld; men hennes hopp blef grymt gäckadt. Sir Oswald gick rakt fram till en korpulent enka och bjöd henne armen. — Minnes ni en picknick här för tjugo år sedan, då ni och jag dansade tillsammans i månskenet, lady Hetierington? sade han. Vi gamla ha angenäma minnen ur det förflutna och äro bäst passande följeslagare åt hvarandra. De unga kunna njuta långt mera utan tvånget af vårt sällskap. Han sade detta så högt att hans hustru skulle höra det. Hon hörde hvarje ord och förstod att det låg en dold betydelse i detta yttrande. För ett ögonblick var hon böjd att bryta ned förbehållsamhetens skrank. Orden som hon ville uttala voro nästan på hennes läppar: Låt mig gå med er, OSwald. Men i nästa sekund mötte hon sin mans ögon och deras kalla blick isade hennes hjerta. I samma ögonblick bjöd Victor Carrington henne armen med sin vanliga vördnadsfulla artighet. Hon antog den erbjudna armen, knappt vetande hvem som erbjöd den, så djupt kände hon sin mans ovänlighet. — Hvad har jag gjort för att förolämpa honom? Då lady Eversleigh stigit ur vagnen, väntade hon en