Göteborgsposten – 16 december 1869, sida 1

Sjelf egnande sig ät forskningar öfver det avårlösta i problemet huru rättvisans fordran på stränghet och mensklighetskänslans motsalta krat på mildhet vid brottslingars bestraffning bäst skulle kunna försonas, gonomdref han ett nytt fängelsesystem, mildrade partielt straflbestämmelserna och förberedde den totala omgestaltning af strafflagen, som i allra senaste tid blifvit satt i verket. En annan yttring af samma sinnesart, hvilken snart från tronen spred sig öfver hela folket, var utfärdandet af vår ännu gällande sattigvårdsstadga. Åtskilliga år förgingo efter det denna lag först tillämpades, utan att något knot öfver densamma förmärktes. Rika skördar och lyckliga ekonomiska konjunkturer för öfrigt skänkte förnöjsamhet åt sinnena och man underkastade sig gerna de offer, som pligten att kläda den nakne och mätta den hungrige ålade. Men de goda åren med sin rika äring följdes af andra, under hvilka missväxt, arbetslöshet och affärsstockning inträdde. Nu trodde man sig förmärka att man hittills offrat på den falska filantropiens altare, när man fullgjort de omsorger för sin utarmade nästa, hvilka fattigvårdslagen uppställde såsom skyldighet. En liflig agitation uppkom mot de bestående förhållandena och det har helt säkert icke varit alldeles utan inverkan af denna som Riksdagen d. 13 eistl. Maj aflät sin skrifvelse om de grunder, hvarå en ny sattigvårdslagstiftning borde fotas. När Riksdagen beslöt sig för att icke endast fordra en revision af fattigvärdsförordningen utan en alldeles ny lagstiftning i ämnet, så antyder detta naturligtvis att de anmärkningar den trodde sig kunna göra emot den nu gällande lagen voro af principiel natur. Man ansåg att den omtanke iundividen bör hafva om sin framtid — en omtanke som han röjer derigenom att han under helsans och arbetskraftens dagar sparar för ohelsans och den minskade arbetsförmågans tid — slappas genom vissheten om att hans medmenniskor måste draga försorg om honom, såvidt han sjelf icke förmår det. Den för vår arbetsklass så vanliga frestelsen att alltför tidigt ingå giftermål motverkas, menade man, numera icke af några yttre betänkligheter, emedan den fattige vet att när hans törmåga att underhålla de varelser, åt hvilka han gifvit upphof, tager slut, så måste kommunen ikläda sig hans skyldighet i detta hänseende. Och slutligen, huru motbjudande vore det icke att, såsom förhållandet nu är, gåfvotagaren skall kunna processa med gifvaren om gåtvans belopp och till och med på exekutiv väg utkräfva detsamma. Hvem törs väl förneka att dessa anmärkningar — anmärkningar som för öfrigt drabba hvarje legalt fattigvårdssystem — innebära en hög grad at sanning? Men derför att en grundsuts vid tillämpningen visat sig medföra åtskilliga olägenheter är man icke befogad att straxt bryta stafven öfver densamma. Trenne trågor böra dessförinnan tagas i betraktande: medför ieke den nu gällande fattigvårdslagstiftningen å andra sidan fördelar, hvilka uppväga olägenheterna; kunna icke olägenheterna möjligen till stor del hafva sin grund i det sätt hvarpå tillämpningen sker; och hurudant skulle väl tillståndet bli om en annan, motsatt grundsats blefve herrskande i lagstiftningen? ÄÅfven den hvars ekonomiska ställning är sådan att, menskligt att döma, ödets vexlingar icke gerna kunna träffa honom så hårdt att fattigvården någonsin kan blifva för honom sjelf af praktisk betydelse, torde ändå böra sätta värde på att tillhöra ett samfund, hvarest nöd och elände för den enskilde aldrig kunna nå den höjd att en medmenniskas sysiska tillvaro förspilies. Medvetandet om likars nöd utgör nemligen alltid en bitter krydda till den mera lyckligt lottade samhällsmedlemmens spis; aldrig torde detta förhållande helt kunna häfvas; men redan ur sjelfvisk synpunkt måste hvar och en, som förstår att räkna äfven med immateriella värden, önska att förhållandet mister så mycket som möjligt af sin bitterhet. Detta kan endast ske genom en obligatorisk fattigvård, genom en sådan lagstiftning, som låter den fattige kunna såsom en rättighet fordra att i de fall af ytterlig nöd, der hans egna krafter äro otillräckliga, få emottaga ett nödtorftigt understöd af sina medmenniskor. Den frivilliga fattigvården har i många hänseenden stora förtjenster i jemförelse med den legala. Den så att säga individualiserar sitt understöd, drager omsorg för att detsamma